DU som har högt IQ (högintelligent) anser du dig bättre och mer värd än de med lågt-normalt IQ?

Det är skönt att ibland få snacka med folk som hänger med i ens konversation och är intresserade av liknande saker som man själv, jag kan förstå om Mensamedlemmarna känner så också. Det är heller inte lätt att ta särbegåvade barn genom en normal skola utan konflikter och då kan det vara oerhört viktigt att få stöd av andra föräldrar i samma situation.

Det där med social förmåga hos personer med hög IQ har debatterats fram och tillbaka men det finns inga säkra bevis åt någondera hållet om jag ska tro de artiklar jag har läst, forskarna verkar oeniga.

Eftersom urvalet av likasinnade är så mycket mindre om man är Mensamedlem så är väl oddsen större att man blir olycklig, om man inte har turen att hitta en partner på samma nivå. Så alltför hög IQ blir nog för många ett (till) hinder för att finna en livspartner, och jag tror att de flesta är överens om att det har rätt stor betydelse för ens totala lycka, sociala anpassning och kontaktnät.

Om däremot lika många hade haft Mensabegåvning som de som är inom +/-1 standardavvikelse från medel-IQ så tror jag inte att de hade varit olyckligare än genomsnittet.

Nja, om jag träffar någon annan som direkt förstår allt man säger och hänger med i alla resonemang så känns det jätteskönt, som Bimsan skriver, men det är inte alls så att jag ser mej som bättre. Det är mycket bättre att vara socialt kompetent i dagens samhälle och det är jag inte, utan snarare lite avundsjuk på de som är bra på det istället...

Dessutom finns det nackdelar med att vara intelligent - man behöver inte plugga något alls i grundskolan/delvis gymnasium och sedan när man börjar universitetet så vet man inte hur man gör och har ingen studieteknik. Nu verkar det ju gå att klara kurser även där med att vara snabbtänkt och bra på att dra slutsatser istället för att plugga men jag vet inte hur länge man kan klara sig på det... =S

Neko: Det beror på- en del stöter på väggen, men andra har faktiskt studieteknik OCKSÅ.

Man behöver heller inte sluta plugga för att man kan boken utantill/har räknat alla talen, vissa ber om fler och svårare böcker istället. Flera av mina vänner skriver själva läroböcker idag.

Det som är märkligt i detta land är att t.o.m. universitetslärare nästan svimmar när studenter ber om mer material, man skulle annars tycka att de borde bli glada att någon är intresserad?

Det beror kanske på vad man haft för lärare i grundskolan, den jag hade retades med de elever som redan kunde läsa när vi började skolan och lät oss ändå sitta och skriva bokstäverna tills man var sååå less... =S

Nej, jag ser mig definitivt inte som bättre, däremot känner jag mig inte hemma bland människor som inte är på "samma nivå".
Det finns ytterst få människor jag faktiskt ser upp till, och av dessa existerar bara EN irl för mig.
Min sociala kompetens är rätt sopig, och jag känner igen det Neko skriver om skolan; först leker man sig igenom allt, sen tröttnade jag och nu står jag där och försöker komma tillbaka och har ingen studieteknik att tala om.

Jag brukar ärligt talat önska att jag vore lite "dummare", jag tror jag skulle vara lyckligare då. Nu vill man ju mest ta livet av sig varannan dag eller så..

Neko: Min lärarinna skällde på mamma för att jag kunde läsa, och jag skulle minsann inte tro att jag kunde nåt utan fick sitta och ljuda bokstäver med de andra.

Kalla det Sverige eller nåt.

Det går alldeles utmärkt att inte plugga även på universitetsnivå, däremot (iaf var det så för mig) blir det en käftsmäll att komma ut i arbetslivet, när det inte längre handlar om att greppa saker på en teoretisk nivå utan omsätta det i praktiken samtidigt som man ska ingå i en arbetsgrupp med allt vad det innebär.

Men som ett ärligt svar på TS, visst händer det (tyvärr) att jag i vissa situationer kan "se ner" på människor med låg intelligens precis som de i sin tur kanske ser ner på mig som har en lägre social förmåga (vilket man får känslan av att du gör i och med hur du uttrycker dig i trådstarten). Detta betyder dock inte att jag på något sätt anser mig mer VÄRD än någon annan, då jag inte anser att en människas värde på något sätt korrelerar med intelligenskvoten. Det innebär bara att jag har lättare att komma överrens med och har större utbyte av människor som har en högre IQ.

Tonx: Jag tycker det finns många att se upp till, inte minst de som har kämpat som djur för att klara av saker trots att de haft diverse hinder som dyslexi, hemsk uppväxt eller störd koncentrationsförmåga.

Det gör nästan ont ibland att se andra kämpa så mycket för det som jag och andra har fått gratis, särskilt när det är barn.

Men med vilja och motivation kan man göra mycket mer än man tror, var man än startar ifrån.

Några andra jag ser upp till väldigt mycket är de pedagoger som verkligen är stjärnor i mörkret och genom ett helt yrkesliv lyckas tända glödlampan ovanför huvudet på våra barn, gång på gång på gång.

Nej varför skulle man det. Det är ju inte min förtjänst att jag har min IQ, den fick jag med mina gener precis som synfelet och längden. Nu vet jag ju inte om jag ens räknas som höginterligent. Har aldrig gjort mensas riktiga IG-test men får fullpott på sånna här test som finns på nätet.

Däremot är det underbart att prata med folk som förstår och kan hänga med i ens resonemang. När det kommer till social kompetens är jag som en elefant i en porslinsbutik. Det kan gå bra men oftast slutar det med katastrof.