DU som har högt IQ (högintelligent) anser du dig bättre och mer värd än de med lågt-normalt IQ?

Alltså ni som är högintelligenta. Pratar ni om samma sak som oss "vanliga" när ni diskuterar med varandra? Jag är faktiskt riktigt nyfiken på hur era konversationer ser ut.

Frågan är om man skulle hänga med i dom? :P

Alltså ni som är högintelligenta. Pratar ni om samma sak som oss "vanliga" när ni diskuterar med varandra? Jag är faktiskt riktigt nyfiken på hur era konversationer ser ut.

Frågan är om man skulle hänga med i dom? :P

Sant.. mycket sant. Men om vi nu talar om överdrifter och fördomar så ser jag dagligen så tydliga tendenser åt detta hållet. De allra flesta jag arbetar med platsar i Mensa mer än väl och de gör gärna en stor affär av det. Jag skulle också kunna bli medlem men känner inget större behov av denna förening som någon uttryckte det -för inbördes beundran- Jag tycker väl inte att jag är bättre än andra, jag skvallrar och pratar precis lika mycket goja som någon med IQ runt 100 liksom. Jag kan känna mig lika förvirrad och osmart som en med IQ 70 och är väl som människor är mest.

IQ är ett mått av logiskt tänkande, det handlar inte om hur snabt man lär sig saker, hur mycket man kan eller vet utan enbart hur flexibel ens hjärna är att se logiska förklaringar och följder. Inget man direkt har nytta av i dagliga livet om man inte är forskare eller på annat sätt jobbar med logik. Alltså inget att eftersträva.

Jag har mött människor på särskolenivå intelligensmässigt sett (dvs under 70) som har "vanliga jobb" gått i vanlig skola och har normala karriärer. Tycker att skolan i dag ser sig så blind på att just 70 i IQ ska vara någon gräns för att vara "förståndshandikappad", det är mycket intressant forskning på väg inom det området, men det är ju knappast folk med 140 i IQ som presenterar den forskningen. Undrar just varför

Word!
Det är just det som är problemet att det hela tiden görs "fult" att vara smart.
När jag gick låg-mellanstadiet hade jag först två lärare som gjorde allt för att jag inte skulle få komma före de andra barnen (läsa extra böcker osv.) Jag kunde läsa helt flytande och läste tonnårsböcker som 7 åring (typ kitty och dyl) och började läsa vuxenböcker från jag var ca 9 år (allt från Garv och hans värld till Grottbjörnens folk osv)
Jag har dock dyslexi som sitter i min ljuduppfattning och idioten till lärare i lågstadiet vägrade låta mig lära mig stava på annat sätt än genom att ljuda, trots att mina föräldrar tjatade röven av sig att det inte fungerade för mig. (Vilket såklart ledde till att jag var en riktig bokmal men inte kunde stava rätt för fem öre och fick stämpel att vara korkad istället)
därefter fick jag en lärare som helt enkelt inte brydde sig vad jag gjorde på lektionerna och slutligen i åk 5 och 6 den enda bra lärare jag hadde som utformde skolarbetet så att det passade alla, från de som hade jättesvårt att hänga med i skolan öht till mig som låg före i allt.
I högstadiet blev jag extremt skoltrött, hamnade i en klass med "studiemotiverade" som skolan fann som lämpligt att korta av lärarledda tiden för, så istället för att utmanas i skolan fick vi massor med håltimmar medan skolan räknade med att vi skulle hålla betygen uppe ändå för att vi var smarta nog att lära oss själva via böckerna typ....
Samtidigt blev vi ju rätt utmobbade av övriga elever i skolan just för att vi så uppenbart utpekades som smarta och dessutom förväntades vara högpresterande i ALLT, från matematik och fysik till musik idrott och bild :/

Säkert finns det människor med högt IQ som är trevliga men jag har inte mött någon. Till och med varit tillsammans med en högintelligent kille. Det fungerade verkligen inte. Han fick inte den intellektuella stimulans han behövde av mig som bara har normal IQ.

Kan det vara så att du har mött många människor med hög IQ men eftersom de inte har uppfört sig så som du förväntar dig att intelligenta människor ska uppföra sig så har du inte insett att de har högt IQ?

Jag är pecis som vem som helst och jag kan också konversera med vem som helst. Däremot skulle jag inte utveckla en närmare vänskap med någon som inte ligger på ungefär min nivå av den enkla anledning att det är tråkigt och jobbigt att prata med någon som inte förstår vad man menar. Jag kan faktiskt förstå din pojkvän för jag har samma problem; jag inser att det låter väldigt illa men jag kan inte ha ett förhållande med någon som inte utmanar mig intellektuellt. Därmed inte sagt att jag vill sitta och diskutera kärnfysik (eller vad ni nu tror att personer med hög IQ pratar om) vid middagsbordet, men jag fixar inte personer som inte kan tänka i flera steg eller analysera orsak/verkan osv.

Sen undrar jag också exakt var den magiska kuf-gränsen går? Vid vilket IQ anser ni att man är socialt misanpassad?

Ett briljant inlägg, tack.

Men kanske borde man inte skriva sina inlägg i just den här tråden liggande på soffan med laptopen på magen... missade bokstäver känns inte helt ok.