Sorg och längtan!

Det där är ju inte ett helt enkelt val. För oss tog det nästan fyra år innan jag var gravid med dottern och jag kände direkt att jag inte orkar gå igenom samma helvete en gång till. Vi har inte använt preventivmedel sen hon föddes (20 mån sen) och ska nu efter sommaren använda de två sista frysta äggen. Därefter är det stopp för vår del. Jag orkar helt enkelt inte leva "i väntan på" längre. Vi har levt i den här bubblan sen 2004 och det ska bli så skönt att få stänga dörren om detta i år. Så är det för oss men alla har sin historia och sin bakgrund och man fattar sina beslut baserade på det. Jag hoppas att ni kommer fram till något som känns bra.

Vi har en son, och jag började aldrig ens äta p-piller efter att han föddes eftersom jag trodde att det kommer ett syskon så småningom... Tji fick vi, och nu är vår son sju år och vi är mitt uppe i en utredning.
Jag funderar oxå på vad vi skall göra om utredningen visar att vi måste genomgår ivf, eller ännu värre att det inte kommer att bli något syskon.

Detta är en sådan orehörd sorg för mig! Självklart även för min sambo, men jag tror att han kan känna att det ändå är ok om vi bara "får" ett barn.

Jag kan inte ens tänka tanken att mitt barn skall behöva vara ett ensambarn, eftersom jag själv har  fyra syskon vet jag hur otroligt kul det är med syskon och vilket stöd man har av varandra när det händer tråkiga saker i familjen, och hur fantastiskt det är med dessa små syskonbarn och stora familjemiddagar osv osv.

I maj 2009 berättade min syster att hon var  gravid, och eftersom jag och min sambo då verkligen bestämt oss för att NU försöker vi få till det här syskonet var jag så glad, för att hon och jag skulle vara föräldralediga samtidigt!
När hennes dotter föddes och jag inte ens var gravid, rasade en del av min värld och jag var HELT otröstlig och grät så bittert hela den dagen (alla hjärtans dag till på köpet...)
Nu i februari fyllde min fina lilla systerdotter 1 år,  i april är min systers föräldraledighet slut - och jag är fortfarande inte i närheten av att vara gravid ...
Det är inte ofta jag tillåter min deppa ihop för detta med att "vårt" andra barn aldrig kommer, men när jag ser var jag står i förhållande till min syster så gör det mig så fruktansvärt, fruktansvärt ledsen och bitter och varenda månads mens påminner mig.

Känner så igen mig i det du skriver. Jag har en dotter på 3 år och vi har försökt få ett syskon sedan hon föddes (eftersom vi visste att det var svårt för oss, tog 1,5 år första gången). Nu är jag 30 år och ALLA runt omkring mig är gravida, har nyss fått barn. Det finns kompisar som hunnit få två barn under tiden vi försökt få vårt andra. Varje gång ngn berättar att de är gravida är det som en klump i magen och jag går hem och gråter.. känns bara så hopplöst orättvist. Jag skulle vilja kunna känna riktig glädje för andra, men det är så svårt när andra får det man helst av allt i världen skulle vilja ha! Frustrerande att man inte kan påverka situationen på något sätt.