Sexmissbruk

Hej,
Jag har nyligen upptäckt att min man är sexuellt dysberoende. Är väl mitt i kaoset skulle jag säga men hittils känns det som om jag vill fortsätta att leva mitt liv med honom.
Han har påbörjat en behandling på dyberoendekliniken i sthlm och där finns även anhörigmöten. Jag har hunnit delta i två möten och det kändes otroligt skönt att få känna att man inte var ensam i världen med det här...

Gå in på dysberoendekliniken.se och läs mer.

Vet nog än så länge inte mycket mer än dig om detta men jag tror på att man kan tillfriskna från det här även om det kommer att ta tid. 

Lycka till 

Det kostar en del, runt åttahundra kr, men vad jag kan se så har det lönat sig hittills.

Jag har väl egentligen vetat om under hela vårt förhållande att det har funnits ett visst missbruk men blundat lite och dessutom de gånger jag har ställt mot väggen fått höra att jag är paranoid. (vilket man i och för sig har blivit till slut men med rätta) Man ska nog med facit i hand alltid lita på sin magkänsla tror jag.

Jag har hittat spår i datorn bl.a, och nu senast bl.a en mailadress som tydligt sa vad den var till för.

Jag ställde återigen "mot väggen", frågade om han ville skiljas, berättade inte vad jag hittat, och han erkände direkt.  Jag tror att han insåg att det den här gången var droppen och att jag nog inte hade stannat om han inte erkänt. Det hade under den sista tiden dessutom eskalerat och det var som en lättnad för honom att allt kom fram nu.

Nu har vi gått ett tag på behandling båda två, i olika grupper, och det går upp och neer men mest framåt. Det känns hoppfullt igen!

Jag önskar ingen i världen den här sjukdomen eller en partner med densamma men jag tror stenhårt på att det går att tillfriskna ifrån den och att man kan leva ett lyckligt liv även efter en sån här tragedi.

Hoppas att det var lite på vägen...

Pratar gärna mer och är bollplank, kan jag också behöva ;)

Jag kan rekommendera dysberoendekliniken, de är grymma.
Kan man lita på honom igen? Jag vet inte men jag hoppas verkligen det. KOmmer inte att vilja leva ett liv i oro och misstanke men det kommer att ta tid och det måste man nog vara beredd på.
Ska aldrig tvivla på min magkänsla igen heller...Den har nog alltid haft rätt, trots att jag blivit itutad att den inte stämt. Det är ju en del av deras problem, att skylla ifrån sig och ljuga. Nu tror jag inte längre att det är jag som är knäpp och paranoid.

Lita på dig själv och gör det som känns rätt för dig och ditt/dina barn