Efterlyser positiva berättelser

Å, vad härligt att höra att det kan vara en positiv upplevelse! Tack så mycket snälla ni!

Vad gäller relationen till barnens pappa så är den jättebra och har (från barnens synvinkel) aldrig varit annat än bra. Vi pratar igenom saker gällande barnen och snackar aldrig skit. Ibland fikar vi allihop vid överlämningarna (inkl min sambo) och det vet jag att barnen uppskattar.

Finns det fler som har positiva erfarenheter att dela med sig av??

Det är skönt att höra att trots att det har varit jobbigt i perioder så finns det människor som tycker att det ändå kan vara en bra upplevelse att växa upp i en styvfamilj. Vill gärna höra ännu fler berättelser!

Som Lizz skrev om  "du är inte min pappa"-kommentaren, så är det väl den kommentaren som min sambo fruktar allra mest. Men det är ju kanske inte konstigt att man tar till den när man är arg, tonåringar använder ju gärna "alla vapen i arsenalen".

Min sambo är än sålänge populär bland barnen, de gillar att leka och prata med honom, men så fort de är trötta eller ledsna så är det bara mamma som duger. Det frustrerar honom jättemycket då han verkligen anstränger sig att bry sig om dom och finnas till hands. Speciellt jobbigt kan det vara vid tillfällen då bägge barnen står och skriker på mamma (gärna på olika ställen i huset) och han inte får chansen att hjälpa till. Därtill är ju jag själv tokstressad och fräser ibland åt både sambo och barn att jag inte kan vara överallt. Vad gör man bäst i en sådan situation tycker ni? Vilken roll bör min sambo ta för att det ska fungera bättre för alla? Vad kan jag göra? Tips?