Efterlyser positiva berättelser

Jag är uppvuxen i en lycklig styvfamilj.

Min mamma gifte sig med min styvpappa som hade en dotter redan, två år äldre än jag. De fick två gemensamma barn. Min styvsyster bodde mest hos sin mamma men var hos oss varannan helg och under lov. Vi hade roligt ihop och jag längtade alltid efter att hon skulle komma.

Sedan är det klart att det inte alltid var så lätt för min mamma, när min styvsyster var hos oss blev det alltid lite "fest" av det och min styvpappa lät henne få sin vilja igenom ganska mycket. De tyckte om varandra men det blev en hel del missförstånd också. Det problemet tror jag inte ni kommer ha på samma sätt eftersom barnen är hos er halva tiden, det är lättare att få vardag i det hela då.

De vuxna - alltså min och hennes mamma och vår pappa- kom bra överens och umgicks som vänner- det är väl inte så vanligt men bidrog naturligtvis till att allt kändes så normalt eller vad man ska säga.

I vuxen ålder adopterade min styvpappa mig, det var vad som kändes mest riktigt för alla inblandade.

Jag har okså två familjer!
Nu bodde jag ju mest hos mamma. då dom bodde i olika kommuner.
men helger, högtider o lov..
Jag har en underbar styvmamma som jag idag har en kompis relation med, vi är ute o dricker vin shoppar..
dom har en underbar relation till min dotter!
Min styvmamma älskar nästan min dotter mer än morfar ;)

Hon hade en son sen innan. som är 4 år yngre än mej.
vi har/haft en väldigt bra relation.
o lika så han o min dotter nu okså..

Min mamma o min styv mamma har okså haft en jätte bra relation så länge jag kan komma ihåg!
Lika så min pappa o styv pappa o mamma..

Jag ser bara positivt med pappas "nya" familj :)

Å, vad härligt att höra att det kan vara en positiv upplevelse! Tack så mycket snälla ni!

Vad gäller relationen till barnens pappa så är den jättebra och har (från barnens synvinkel) aldrig varit annat än bra. Vi pratar igenom saker gällande barnen och snackar aldrig skit. Ibland fikar vi allihop vid överlämningarna (inkl min sambo) och det vet jag att barnen uppskattar.

Finns det fler som har positiva erfarenheter att dela med sig av??

Jag är barnlös och lever med man som har två barn. Sammanboendet är ganska nytt (4 månader) och jag har tyckt (tycker) att det varit lite jobbigt att ha två halvstora »främmande« personer i mitt hem varannan vecka. Men man vänjer sig, och jag är också en mkt arbetande person som inte är hemma så där väldigt mycket, så barnen har all tid i världen att umgås själva med sin pappa. Barnen är väldigt bra och trevliga på alla vis, mannen och jag pratar om allt, ungdomarnas riktiga mamma är jättetrevlig och okomplicerad och vi har träffats flera gånger.

Allt verkar alltså funka jättebra trots att vi inte leker mamma, pappa, barn speciellt mycket. Ungdomarna säger uttryckligen att de tycker om vår »familj« och sitt nya boende.

Däremot tar jag inget som helst föräldraansvar – jag har verkligen genomtänkt valt att INTE skaffa barn och tänker inte råka bli förälder vid 43 års ålder. Men jag är en »vuxenkompis« för ungdomarna och nåt slags stöd för mannen men han får de veckorna barnen är hos oss ta ansvar för de vardagliga sakerna som kommer med valet att skaffa barn.

Min mamma gifte om sig när jag var 12 år, min syster var 10 år. Vi fick en halvbror nåt år senare och överlag fungerade det väldigt bra. Nog har styvpappa fått höra ett och annat genom åren, "du är inte min pappa" var en favorit i tonåren;) Han var/är en jätteviktig person som alltid ställer upp, min bror är som mitt helsyskon, tänker inte ens att inte skulle vara det=)

Lycka till!

Min mamma gifte om sig med min styvpappa när jag gick på högstadiet.
Det var väldigt tufft och jobbigt då jag tyckte han försökte ta min pappas plats.
( min pappa flyttade utomlands i samma veva ) .
Men han var en underbar karl mot min systrar som såg han som sin pappa.

Jag älskar min styvpappa för allt han gjort för min mamma och mina systrar och även mig.
Idag tackar jag varje dag att han finns och kommer finnas i våra liv :)

Idag är jag själv en styvmamma sedan ett halv år tillbaka och njuter av varenda sekund när pojken är här.
Dock kommer väl inte föräldrarna så bra överens, tyvärr.
Men även där blir det bättre och barnet och hans mamma har båda accepterat mig bättre än jag trott.

Det är skönt att höra att trots att det har varit jobbigt i perioder så finns det människor som tycker att det ändå kan vara en bra upplevelse att växa upp i en styvfamilj. Vill gärna höra ännu fler berättelser!

Som Lizz skrev om  "du är inte min pappa"-kommentaren, så är det väl den kommentaren som min sambo fruktar allra mest. Men det är ju kanske inte konstigt att man tar till den när man är arg, tonåringar använder ju gärna "alla vapen i arsenalen".

Min sambo är än sålänge populär bland barnen, de gillar att leka och prata med honom, men så fort de är trötta eller ledsna så är det bara mamma som duger. Det frustrerar honom jättemycket då han verkligen anstränger sig att bry sig om dom och finnas till hands. Speciellt jobbigt kan det vara vid tillfällen då bägge barnen står och skriker på mamma (gärna på olika ställen i huset) och han inte får chansen att hjälpa till. Därtill är ju jag själv tokstressad och fräser ibland åt både sambo och barn att jag inte kan vara överallt. Vad gör man bäst i en sådan situation tycker ni? Vilken roll bör min sambo ta för att det ska fungera bättre för alla? Vad kan jag göra? Tips?

Hej, jag är uppvuxen som bonusbarn, vi var 7 syskon, ja o mina två bröder, och mina 4 underbara syskon, styvsyskon. De viktigaste som ajg alltid säger är att alla är en familj, alltså ingen behandlas annorlunda. Sen att om man har barnen växelvis med respektiva förälder, att ha barnen samma veckor. så man är tillsamman allihopa. Som en familj. Viktigt är också, framförallt när man som vi var, en stor familj sammalagt nio stycken, att alla har sittt rum, eller i den mån de går, utrymme, Annars blir de kris i paradfiset.
Nu är jag även bonusförälder, eller bingofärlder som vi brukar säga i våran familj, och de är kämpigt o få allt o klicka,  med mitt barn o sambons barn tillsammans, men bara man är lika för alla, och de är inte lätt. Men oj, tänk vad underbart de e med stora fz<miljer, och som min mammas kompis sa, Men fy vilken tur! FYRA barn o dyu behövde ju bara trycka ut EN själv. :P

Läste att du undrade över vad du vill smabon ska göra i de läget barnen vill ha din uppmärksamhet samtidigt, låt han hjälpa, släpp in han, som mamma (av min egen erfarenhet) ska man klara så mcyket själv, att man liksom glömmer bort att låta sambon ta och hjälpa till. Det är bara positivt för sina egna barn, då får dem en mycket bra kontakt med sin styvföärlder om även denne får hjälpa och hoppa in när de behövs, trygghetskänsla.

:) Bonusfamiljer är ju den nya kärnfamiljen!

Lite skämtsamt inflikar jag att du kan vara tacksam att det är du som är den biologiska föräldern och inte mannen. Av anledningar som man kan analysera länge verkar störst problem uppstå i familjer med biopappa och bonusmamma.

Jag är i alla fall bonusmamma och tycker att det fungerar utmärkt. Vi har bristfällig och ibland infekterad relation till biomamman men på det stora hela tycker jag om hur vi lever. Min bonuskille är jättefin. Han var fyra när vi lärde känna varandra och nu är han tio. Vår relation har alltid varit bra även om jag har tyckt att det har varit jobbigt ibland. Jag har ägnat mig en hel del åt självanalys och har alltid kommit fram till att barnet är ett helt normalt (men ovanligt fint) barn och att det är jag som har lite problem men det är okej, för jag är bara människa. Jag har en underbart förstående sambo och det jobbiga har alltid gått över. (Men jag räknar med att det alltid kommer tillbaka.)

Det är olika saker som gör det jobbigt. Jag har ett par gånger brutit ihop totalt för att barnet sagt något som sårat mig. (En gång sa han att jag inte hörde till familjen, och han sa det helt allvarligt och inte i affekt. Det var fruktansvärt, men han var typ sex år.) Jag har ett par gånger brutit ihop för att barnets biomamma betett sig illa. (En gång portade hon mig från barnets kalas och förklarade för barnet att hon inte tyckte att jag hade på kalaset att göra. Det var också rätt gräsligt.) Jag har känt mig utanför en del. Jag har känt att biomamman tar på tok för mycket energi. Jag har irriterat mig på hur min sambo hanterar sin föräldraroll. Ja, lite så, men det har som sagt alltid gått över. Jag har alltid gillat barnet, det har alltis funnits i grunden, och det tror jag är viktigt. Barnet har alltid gillat mig också.

Saker som jag tror är avgörande för att det ska bli bra:

- att bonusföräldern tycker om barnen. Det är ett absolut måste! (Men ibland kanske man får ge det tid.)
- att bonusföräldern får klaga på barnen ibland. Att det är ganska högt i tak och bioföräldern inte går i försvarsställning direkt. Det måste finnas förståelse för att det ÄR jobbigare med andras barn än egna.
- bra kommunikation mellan bioförälder och bonusförälder.
- det måste fungera okej med expartners.
- att bioföräldern klart och tydligt har valt sin nya familj. Det går inte att ibland vara familj med exet, typ på födelsedagar eller så.
- att inte ställa föräldrakrav på bonusföräldrar. Bor man med barn som man tycker om så kommer man på sikt att ta ansvar för dem. Så tror jag vuxna välfungerande människor fungerar. Men att kräva att bonusföräldrar tar ett ansvar som de kanske inte är mogna för - nej, det fungerar inte.
- samma som ovan gäller ekonomi. Tills bonusföräldern tycker annorlunda bör man ha skild ekonomi och bioföräldern betalar för barnen. (Vissa utgiftsposter, som hyra, kan förstår undantas.)
- att alla känslor är tillåtna. Jag tror det är det allra, allra viktigaste. Styvfamiljer rymmer många fler komplicerade känslor än kärnfamiljer och jag tror att det är viktigt att alla känslor får finnas. Sen får man prata om känslorna och hålla tummarna.

Annat tips till er: Läs inte på FL om styvfamiljer. FL har inte sanningen. Läs böcker istället, t.ex. "Familjen Hoppsan".

Lycka till!

OBS! När jag säger att bonusföräldern måste få klaga på barnen så menar jag naturligtvis i samtal med partnern/bioföräldern, inte så att barnen hör!

Vi lever i en fungerande nyfamilj. Min bonusson bor hos oss på heltid (hans mamma bor i ett annat land) och min dotter träffar sin pappa varannan helg.
Givetvis går det upp och ner - och det har inte alltid varit jättelätt, roligt och gulligt hela tiden. Det är skillnad på känslorna man har för sitt biologiska barn och för sitt bonusbarn. Så är det bara. Men min man och jag pratar om det och vi är medvetna om att det inte är en dans på rosor jämt. Vi har båda rätt att tillrättavisa varandras barn och är lika mycket föräldrar båda två.
Vi har fantastiska barn, en fantastisk familj och vi ser oss så också. Som en familj - sen att det finns lite annan biologi inblandad är inte så viktigt.

Som någon annan skrev: läs Familjen Hoppsan!

Det är väl som med mycket - man hör bara de som skriker högst och det är väl inte de som är nöjda och glada med situationen.

Jag kan hålla med om att 99% av alla historier här är negativa och det är synd att inte fler berättar om sina lyckliga "bonusfamiljer"

Jag och min sambo träffades för första gången för drygt två månader sedan, vi flyttade ihop för ca en månad sedan. Trots att vi fick många pikar överallt ifrån pga att vi flyttade ihop så pass tidigt så brydde vi oss inte. Det kändes/känns helt rätt! 

Barnen, en flicka 3 år gammal och en pojke 6 år gammal är helt underbara, lugna och fina ungar.  

Jag tycker om dom väldigt mycket och tar mig an dom som om dom vore mina egna i princip. Och dom tycker om mig väldigt mycket, tjejen skriker mitt namn när jag kommer hem från jobbet och kramar mig. Pojken sitter gärna och gosar med mig i soffan eller tetas osv.

Vi letar nu efter hus att hyra, just nu bor vi i en dåligt planerad fyra utan trädgård. Och vi har pratat om att skaffa barn inom en snar framtid. Jag lever i en dröm och det hoppas jag att fler gör! :)      

Bonusmamma här

Kom in i bonusens liv när hon bara var ett år - det var 11 år sedan nu...
Vi har sällan problem kopplade till "bonusfamiljen", utan de problem vi ställs inför finns i alla familjer (trots, smågnabb, tonårshormoner)..
Jag har gått o väntat på kommentaren "du är inte min mamma", men den har inte kommit - än...
tror inte den kommer heller, men Om den gör det så har vi nu sådan bra grund att det inte skulle gjort ngt..
jag vet att hon inte menar det isåfall o skulle nog ta det för vad det är - en tonåring replik..
Självklart ÄR jag inte hennes mamma, det har jag ingen önskan att vara, och skulle inte kunna ta över även om jag skull velat, men hon ser mig SOM en mamma (hennes egna ord).
Hon anser sig ha tre föräldrar, hon har mig angiven som mamma - tillsammans med hennes mamma såklart - på facebook, återigen hennes val (jag blev förvånad men rörd när jag fick förfrågan om att godkänna det på facebook).
Hon går oftare till mig än till sin pappa (min man) om hon vill prata.
Får ibland frågan om jag känner mig utanför som den icke biologiska föräldern, men skall vi vara ärliga min man o jag, så är det han som ibland känner sig utanför - men han är enbart positiv till hur bra vi klickar.
Hon tar ibland även upp känsliga frågor (som kommer i tonåren) med mig, och jag tar sedan upp det med hennes mamma (med tösens tillåtelse såklart), eller så tar hon det med sin mamma som i sin tur tar det med mig.

Att det funkat så bra tror jag beror på ett antal saker.
dels var hon så ung när jag kom in i bilden - hon vet inget annat..
å andra sidan är hon tonåring nu o går bara o hoppas på att hennes mamma skall träffa ngn så hon oxå får "vara lycklig".
Sedan har jag o min man samma tanke om bonusfamiljer, dvs att man som vuxen tar samma ansvar - oberoende om vems barn det handlar om.
Och man LÅTER den andre ta det ansvaret.... Tror inte att det är viktigt VILKEN roll man tar (föräldraroll, vuxenroll, kompisroll, mammas el pappas sambo rollen, avvaktande osv), utan det viktiga är att man som vuxna är överens om hur man vill ha det i familjen. Att man inte har förväntningar som inte kommer att bli av..
jag tror även att det hjälpt otroligt mkt att mamman aldrig varit negativ till min roll i dotterns liv.
Inet som hon visat iallafall...
Vi har inte samma tankar och åsikter om uppfostran, ansvar osv, men det är ett mindre problem då vi älskar samma barn..
Pappan o mamman har till och från även en del konflikter, och när jag kom in i bilden kunde de inte ens prata med varandra utan att skrika... (det var väldigt färskt).
Numera har de mindre konflikter, men även om de har en konflikt kan de alltid ta en kaffe vid överlämning, föra ett normalt trevligt samtal och göra saker tillsammans med dottern.
Dvs vi går alltid gemensamt på skolaktiviteter, brukar mötas upp innan o gå i "samlad tropp" - om vi inte kan det tar vi alltid sittplatser till varandras familjer så att vi - alla vi som ingår i tösens familj - kan sitta gemensamt.
VI ser inte varandra som en familj - det är väldigt tydligt att mamman o pappan ser varandra som "ex", men alla inser att i dotterns familj ingår alla...

så visst finns det solskenshistorier, även om det inte alltid låter så..
problemet är mkt att om jag tex skulle skriva en tråd om att min bonusdotter är så bortskämd o att jag har problem med hennes tonårshormoner så tas det automatiskt som att jag och bonusdottern inte tycker om varandra..
Om jag skriver en liknande tråd om min biologiska son, (fast då är det annat trots, men precis lika svårt att bemöta ibland), får jag genast flera råd av andra mammor.

så även om man inte HAR mer konflikter än en kärnfamilj, så framstår det ofta som det..

Jag som styvförälder bor i en lycklig familj! :) Barnen vet om att jag älskar dem lika mycket som jag älskar deras pappa! Och jag är gift med deras far (har förklarat vad det betyder för MIG)!

Jag hämtar dem en gång i veckan och barnen ser fram emot den dagen som jag kommer och hämtar. De kommer springande mot mig på skolgårdarna och vi ligger och myser i sängen på natten när de är sjuka!

Din sambos relation till dina barn är det enda som ska spela roll för honom! Jag tog på mig för mycket ansvar för att sedan avsäga mig ansvar och sedan ta på mig så mycket jag var bekväm med! :) Första året var ganska tufft. Barnen kom inte ihåg något själva och man var tvungen att dubbelkolla de packade väskorna (risken fanns att de var uppe på natten och letade efter något i väskan). Och allt var så stressigt.

Jag har själv förstått att jag inte kan vara den nya kvinnan i familjen utan jag får backa och vara "den extra vuxna" i familjen! :) Allt blir så mycket lättare då! Jag rekommenderar din sambo att tänka sig själv som en slags morbror istället för en fadersfigur (läs INTE pappa). Då lättar trycket en aning! :)

Bonusskap handlar även om hur ni två resonerar kring uppfostring. Jag och min man har mycket samma syn på uppfostran. Och det underlättar mycket! På kvällarna diskuterar vi vad som hänt under dagen/kvällen. Om där var något som man undrade över eller tyckte att man var för sträng på! :)

Om bonusföräldrarskapet inte är underbart så får man ändra lite på det bara! :) Den biologiska föräldern får nog se sig som ensamstående med lite avlastning i början! :) 

Jag kom in i mina bonusdöttrars liv när de var 7 och 9 och det var 9 år sedan nu. Jag var bara 20. Problem har det funnits längs vägen vilket främst bottnar i att även de ljuvaste barnen blir hormonstinna tonåringar oavsett om de lever vv eller med båda sina föräldrar. Snart döper vi deras lillebror och deras biomamma kommer få bli gudmor. Det blir inte svårare än vad man gör det till.

Min man växte upp i en lycklig bonusfamilj. Barnen var vh hos biopappan från förskoleåldern. När de båda pojkarna  var 10-12 år så dök "mammas nya" upp. Han lagade god mat, briljerade med att vända pannkakor i luften och blev snabbt omtyckt. Så småningom flyttade han in. Det hela verkade ganska okomplicerat när vi alla talade om det vid middagsbordet.

Biopappan gifte också om sig två gånger. Barnen hade ett ok förhållande till båda fruarna men biopappan själv är ganska udda. När vi gifte oss hade han straffat ut sig ordentligt och blev inte bjuden på bröllopet. Plastpappan var däremot helt självklart placerad vid honnörsbordet.

Bonusfamilj/Styvfamilj/familj vad man än vill kalla det så anser jag att vi är en riktig familj.

Jag träffade min stora kärlek igen för 1,5 år sedan, vi hade redan varit i lag två gånger, en som väldigt unga och en gång precis innan som inte riktigt funkade men så fann vi varandra igen. Han har två barn en flicka på 7 och en grabb på 4,5. Jag har själv en grabb som fyller 6 år snart.

Jag måste erkänna att jag var nervös innan, skulle det funka, skulle jag kunna älska dom. Men vad oroade jag mig för? Dom två är som mina egna, vi delar inte kött och blod men vi delar det viktigaste som finns kärlek. Jag skulle göra vad som helst för dom precis som för min egen son. Visst kärleken är olika men den behöver inte vara mindre. Vi har alltid haft dottern varannan helg och sonen varannan vecka men nu när sambon fått jobb ser det inte lika lätt ut då mamman bor i en annan stad så vi kör varannan helg. Vi längtar allihop tills vi är samlade igen och gör så mycket så möjligt av den helgen.

Det är inte alltid lätt jag vet att jag inte har några rättigheter trots att jag aldrig kommer sluta älska dom, förra gången dottern var här så pratade vi om bebisar (vi väntar vårt första gemensamma) och då börjar hon prata om när hon blir vuxen och ska ha egna barn att hennes barn får två av varje far/morförälder. Det värmde i hjärtat att hon ser att jag kommer vara i kvar i hennes liv även som vuxen. Vilket jag av hela mitt hjärta hoppas. För hon är min dotter på alla sätt som räknas precis som grabbarna är mina. Sen att jag delar dom med en annan kvinna det spelar mig ingen roll.

Styv/bonus/bio kärleken är viktigast :)