När berättade ni att det var en ÄD???

Jag har också barn sedan tidigare och även en sambo som inte heller hade barn. Skillnaden för oss är att mina föräldrar och vänner har vetat om hela vår resa från första början. Vissa tyckte att det lät så invecklat.  Mamma tyckte att vi skulle lägga ner när vi märkte att det inte funkade utan hjälp eftersom hon märkte hur dåligt jag mådde av alla misslyckanden. Men hon blev så glad för vår skull när det lyckades.

Beror din rädsla på att dom har värderingar i såna här frågor som strider mot dina? Frågar eftersom du är rädd för att berätta det. Jag tror att de dina kommer att bli jätte-ledsna för er skull över att ni fått kämpa så hårt för att få ert barn, och dom kommer säkerligen fråga varför ni inte sagt nåt.  Kanske tycker dom liksom vissa i min omgivning att det låter invecklat. Berätta om att du hamnat i förtidigt klimakterie och att ÄD var er enda chans att få ett gemensamt barn. Det är det enda råd jag har att ge. Var beredd på många frågor bara.
Det kanske känns som en lättnad?

Och såklart stort GRATTIS till graviditeten

Tack för ditt svar Miss Maple,
Jag önskar att jag kunnat berätta för mina föräldrar från början men jag har tyvärr inte en sådan relation till mina föräldrar. Jag är mer den som är den starka och stöttar när helst dom behöver det. Nu är jag mest rädd för att det kommer att bli jobbigt för dem, rädd för att dom kommer känna sig svikna och det är så nära tills bebisen kommer. Jag vill bara vara glad då och inte behöva känna skuld mot dem. Men jag vet ju att det är jag själv som satt mig i situationen.

Jag kommer definitivt att känna det som en lättnad den dag jag har berättat. Hoppas att det blir idag.

Jag har berättat för mina föräldrar från dag 1 om min ÄD däremot inte alla mina syskon, tänker inte berätta nått för min mansföräldrar:)

ungkvinna81: Varför väljer du att inte berätta för din mans föräldrar? Måste vara skönt att dina föräldrar redan vet.

Jag berättade för min mamma igår och hon tog det otroligt bra!!! Hon blev ledsen för hon kände att jag måste ha gått igenom en svår och jobbig period men hon kände fortfarande samma sak för bebisen och är så lycklig över att hon ska bli mormor igen 

Nu är det min pappa kvar att berätta för. Blir nog idag. Tyvärr över telefon då han bor långt bort.

Hej vardagslycka, jag valde att berätta för mina föräldrar för att de vet mycket om mitt hälsotillstånd sedan jag var liten, speciellt problem med mens osv men däremot inte för mans föräldrar eftersom det är pinsamt o jag har inte den där djupa relationen trots att de är VÄRLDENS snälla svärföräldrar , sen är de jätte gamla oxå o kommer från en liten by i Sverige så det är bättre att inte gå så mycket djup om min behandling ... fast jag tycker inte att det är fel att berätta för barnet när hon/ han växer upp, jag ser inte vilja negativa saker som kan hända med det:)

Hej, detta är något jag också har funderat mycket på. Har just gjort en ÄD och det är bara två mycket nära kompisar som vet det. Har gått igenom så många besvikelser, så jag förmodar att jag skyddar mig själv genom att ligga lågt. Men OM det funkar??? Jag har några månader att fundera över det, men tror att jag inte kommer att berätta att det är en ÄD utom för min mamma. För om jag berättar för släkt och vänner tycker jag att man också måste berätta för barnet ganska tidigt. Och kan ett barn ta in sådan etisk komplicerad information??? Jag skulle ju vara biologisk mamma, men inte genetisk. Kan det vändas mot mig i stunder av trots??? Jag har inga problem med att berätta att det är en IVF. Adoption är ju också lättare att hantera eftersom det är så tydligt. Men som sagt, jag har inte funderat klart än. Tar tacksamt emot andras tankegångar kring detta!

Jag förstår inte varför någon utomstående överhuvudtaget behöver veta det? För mig är det barnets information. Precis som vid adoption; bakgrundsinformationen är barnets och ingen annans.

Hej!
Jag har nu även berättat för min pappa och han tog det precis lika bra som min mamma och jag känner en sådan otrolig lättnad. Jag har även en nära vän som vet om detta men vi har valt att för tillfället inte berätta för fler.

Vi kommer att berätta för mina barn från mitt tidigare förhållande samt för barnet när det känns som om det är dags. Jag har läst om många (här på FL) som valt att tidigt berätta för sina ÄD barn och det har därmed inte blivit någon stor sak av det hela utan bara helt naturligt. Även under diskussion hos psykologen på Akademiska förstod vi att dom tyckte det var bra om man berättade tidigt för barnet (i den ålder då dom börjar fråga hur barn blir till och har ett intresse av att förstå). Jag är även rädd att barnet får informationen på något annat sätt än från oss så vi kommer att berätta i relativt tidig ålder...

Däremot håller jag absolut med om att detta är barnets information och ingen annans! Men om de närmaste i omgivningen vet om det så tror jag även att barnet kan känna en trygghet i det och inte känna sig annorlunda. Barnet i min mage är min och min mans barn på alla sätt och visst kan informationen användas mot mig i stunder av trots men jag har precis fått in en av mina flickor i den härliga tonårstrotsen och vet att allt kan vändas mot mig  

Viktigast av allt tror jag är att jag och min man är överrens och trygg med hur vi valt att berätta.