Äggdonation vs. Adoption

Jag testade IVF och kände efter ett tag att nu räcker det. Äggdonation fick jag aldrig någon fråga om. Eftersom åldern började ta ut sin rätt tyckte jag själv att adoption (som vi redan stod i kö till) var ett fullgott alternativ. IVF var snarare ett försök att se om det kunde gå fortare. Barn som barn. Jag tycker att alla sätt är bra utom de dåliga... Vården skulle snarare vara lite bättre på att ge alternativen. Jag uppfattade personalen som väldigt rädda för att ge andra alternativ. Antagligen är de vana vid labila och hysteriska patienter som bryter ihop när de tror att personalen gett upp... Men jag tycker mig snarare se folk som fortsätter försöka in absurdum istället för att gå vidare med andra alternativ i tid... Känner en som gjorde 11 IVFer, i början med sin sambo och när han inte orkade längre fortsatte hon ensam.... Förhållandet sprack... Plötsligt var hon för gammal för andra alternativ. Jag säger däremot inte att adoption är för alla!! Man måste känna inom sig att detta fungerar bra för mig och denna process orkar jag med. Det gäller vad man än gör... föder själv, ivf, donation, adoption. För när barnet väl kommer måste det vara välkommet och få balanserade föräldrar som inte ångrar sitt val. Så valet är väldigt personligt och förhoppningsvis är båda personerna i ett förhållande överens så det inte gnisslar där... För man behöver verkligen kärleken för att orka fortsätta. Jag beundrar dem som gör något av alternativen ensamma! Det måste vara så tufft och de måste vara så starka. Jag är imponerad!