Äggdonation vs. Adoption

Nu har jag bara läst ts än så länge, men jag svarar på ts till att börja med.

Nja, alltså funderingarna hann aldrig komma så långt... Men om det hade varit det problemet och adoptionsköerna varit så här gigantiska då, inför första barnet, så hade det absolut varit ett alternativ!

Jaha, du menar embryodonation? Hm... Det känns ännu lite mer avlägset måste jag erkänna, men samtidigt, när man tänker på små fåcelliga embryon som ligger och skrotar i en frys så... De "är" ju ingenting ännu. Jamen varför inte? Varför skulle det vara nåt "fel" med det? Om man bortser från att man aktivt skapar ett barn med två "tomma/främmande" sidor av den biologiska släkten, till skillnad mot spermie- eller äggdonation där man bara har en.

Nu har det inte varit aktuellt för oss, men det jag känner som nackdelen med just med donation är att man medvetet skapar barn som aldrig någonsin kommer att leva med sina biologiska föräldrar. Medvetet. Och andra sidan har de alltid haft det bra, de har aldrig blivit övergivna, aldrig haft många vårdare, behövt byta miljö och ofta land osv osv som andra adopterade barn får. De är "bara" resultatet av ett medvetet val och av en donation av små, små kroppsceller som vi på sätt och vis strör omkring oss dagligen... Inte könsceller då men t ex hudceller. Så, varför skulle det behöva vara en stor grej, egentligen?

Det jag känner som fördelen med "vanlig" adoption i jämförelse är att det redan är barn som finns. Det är redan existerande barn som behöver nya föräldrar. Nackdelen med "vanlig" adoption är fördelen med donation: det är existerande barn som farit dåligt.

Jag kan delvis hålla med (jag skulle ha svårt att slänga frysta embryon) - och samtidigt inte alls. För, alltså, att ett ägg befruktas och börjar dela sig händer ju mycket oftare än kvinnor föder barn eller får missfall... Det är ju ingen egentlig början till livet förrän ägget inplanterats i livmodern. Barn kan inte utvecklas i en låda... Alltså känns jämförelsen med abort lite som att jämföra äpplen med päron bara för att de båda har kärnhus och ungefär samma storlek.

Mnjae... Alltså, jag tänkte först samma sak. Man brukar ju säga typ 30% per IVF-försök snarare. Sen erinrade jag mig att det faktiskt finns de som, vid ett enskilt försök utifån hur embryot ser ut, kan få så höga chanser som 60% chans att lyckas vid just det försöket. Betalar man 50 000 spänn för ett enda inplanerat embryo så antar jag att de inte nöjer sig med sämre embryon än femtioprocentare, och att det är det som ts menar?

...och man kan få individuellt högre odds även där, ända upp till ca 60% chans att lyckas med ett fyrcelligt embryo.

Anledningen till att alla svenska kliniker inte vill använda sig av femdagarsodling är så vitt jag förstår det att den totala chansen per behandling inte anses öka? Eller är jag ute och cyklar? Ett värmeskåp är inte lika bra miljö för ett embryo som en livmoder, så risken finns att bra embryon som skulle kunna ha blivit ett barn förstörs helt i onödan under långtidsodlingen. MEN om embryona överlever som de ska och man får tillbaka en blastocyt så är den generella chansen att den är ok, sätter sig fast och fortsätter att utveckla sig större än om man hade fått en tvådagarsodlad, eftersom tvådagarsodlade är mer öppna kort än femdagars.

Jag vet att det förekommit även på kliniker som egentligen inte långtidsodlar, att man gjort undantag och långtidsodlat efter flera/många (jag minns inte hur många det var) misslyckade försök med "toppembryon". Då har det kunnat visa sig att de som såg bäst ut efter två dagar, tacklade av och några som såg så där halvdana ut vid två dagar tog sig och var de bästa efter fem dagar. De som annars hade hamnat i frysen (och riskerat att dö pga det) eller kanske t om helt kasserats.

Kanske att chansen är något större för en graviditet om man sätter in flera embryon... Kanske inte. Det känns ju rent logiskt som att det borde vara så, eftersom man har fler chanser till att ha fått embryon som fortsätter att utvecklas och förmår att sätta sig fast. Om problemet sitter på embryonivå och det gör de ju oftast. Och andra sidan ökar risken till flerbördsgraviditeter - som i sin tur är riskgraviditeter med risken att alla barnen dör! Barn som kanske hade överlevt om man bara satt in ett embryo i taget. Hellre ett förlorat embryo "i onödan" än två eller tre förlorade barn...

Ja, det är då inte lätt att veta... Och varje klinik talar sig förstås varm för just det sättet de valt. Jag är inte så insatt men... Ljuger verkligen kliniker? Menar de inte att oddsen för ett levande fött barn inte ökar om man sätter in fler embryon, eller?