BF maj 2011
Sitter fortfarande på jobbet men ska väl försöka dra mig hemåt snart. Min förkylning vägrar släppa, är inne på andra veckan nu och det har blivit värre under dagen. Svettas och fryser om vartannat, kan inte andas genom näsan för den är helt igentäppt och har ont i huvudet. Sen som vanligt foglossning och problem med ena foten.
Har miljoner grejer att göra och tänker bara på hur mycket tid jag kommer förlora på alla BM-besök, förlossningsförberedande utbildningar och sånt. Därför får jag försöka jobba en massa när jag väl har tid vilket leder till längre arbetsdagar än jag egentligen orkar med.
Försöker tänka på att det "snart" är över och då får jag andas ut lite innan bebisen kommer (kanske). Men det hjälper föga.. Hur gör ni andra för att orka?
Under min förra graviditet oroade jag mig jättemycket för mitt jobb då min son var sjuk och jag var hemma. Jag hade dåligt samvete för att jag lastade över på kollegorna och jag hade bara tänkt att ta ut fyra månaders mammaledighet men det blev fem till en början vilket skapade problem och gjorde situationen jobbigt för de andra anställda och skapade osämja på arbetsplatsen. Men efter att min son blev allt sjukare och då vi slutligen förlorade honom insåg jag att absolut INGET JOBB i hela världen är viktigt i jämförelse med ens egen eller andras hälsa.
Jag kom tillbaka ungefär två månader efter att min son dog till arbetsplatsen och blev uppsagd från och med den sista december. Jag skulle lätt ha kunnat dra det till arbetsrätten då jag blivit uppsagd på ett oegentligt sätt. Den lojalitet jag visat mina kollegor tidigare fick jag alltså inte tillbaka. Och facket menade att vi absolut borde dra det vidare och ta strid för det. Men jag kände att jag tänker inte må dåligt mer, gråta och stressa och känna att jag inte orkar eller står ut. Även BM talade om för mig, med ett varnande finger, att jag helt enkelt borde tagga ner och fokusera på barnet jag nu bär i magen. Hon sa att efter allt vi gått igenom 2010 var det bättre att helt enkelt lägga ner den biten för stunden. Som hon uttryckte det; jobb finns det alltid på sikt men en graviditet kommer liksom inte tillbaka.
Så för mig handlar det om att ta beslut och välja det som är bäst för mig och min familj och för en gång skull skita i vad alla andra är i behov av eller känner, tycker eller tänker. För jag tror inte att speciellt många andra av ens kollegor skulle vara så behjälpliga om det vore ombytta roller, i alla fall inte de kollegor jag haft. För mig står jag och mitt barn i första rummet och där drar jag min gräns om jag inte orkar med något annat. Sedan är det klart att jag är hjälper och stöttar mitt team om jag kan och orkar men inte på min egen eller familjens bekostnad.

Just nu verkar det dock som vi är ganska överens om både namn till en flicka eller pojke så vi får väl se om det håller i sig.