FruganH skrev 2011-03-19 21:16:11 följande:
Ligger i sängen. Usch, känner mig som en gammal tant när jag lägger mig såhär tidigt varje kväll, men jag är verkligen helt slut!
Hade ju problem med min vänsterfot i drygt 2 månader, har precis blivit bättre. Tror ni inte att jag får jätteont i högerfoten nu istället :(
Blir såååå trött..
Beror säkert på allt vatten jag samlat på mig, fötterna är ju mer eller mindre som ballonger numera. Jag försöker ju promenera och har ju en hund som måste ut och gå, så jag har ju inget val. Men just nu gör det så ont att jag bara vill skrika och gråta.
Är riktigt trött på att vara gravid måste jag säga. Är trött på att alltid ha ont någonstans, inte kunna sova, inte kunna göra saker, att svettas, att kläderna inte passar, hormonsvängningar, att må illa, ha halsbränna i princip konstant och att känna mig fet och svullen som en gris :( usch. Inte många positiva tankar här hos mig just nu....
Får sammanbrott allt oftare då jag bara gråter för att jag är så trött på allt.
Skäller på och bråkar med maken. Stackarn har ju inte gjort nåt fel, men hormoner, smärta, trötthet och allt gör att det inte krävs mycket för att jag ska koka över nuförtiden.
Blev kanske rätt långt inlägg, men jag vet inte riktigt vem jag ska prata med om inte er. Pratar ju såklart lite med maken, han försöker ju trösta mig när jag är ledsen, men han förstår ju inte direkt. Han kommer oftast med kommentaren "nu är det ju inte lång tid kvar" men jag försöker att säga att 7 veckor (minst, lär ju säkert gå över med) är en evighet när man mår skit varje dag.. Fattar inte hur jag ska orka. Hur hemskt det än låter så önskar jag ibland att det hela skulle dra igång nu, så att det är över sen. Men jag vill ju såklart inte att något ska hända med vår bebis, så jag vet ju att det bästa är om den ligger kvar därinne. Men som sagt, vet inte hur jag ska kunna kämpa mig igenom 7-9 veckor till...
Läste ditt inlägg för min man och då forstod han att jag kanske är ganska normal i alla fall

Känner precis som du, lägger mig kl.20 varje kväll och ligger i koma till10-11 på förmiddagarna.
Skönt att höra att det inte bara är jag som tänkt tanken att barnet ska komma tidigare så detta går över någon gång, men samtidigt så är det bara att bita ihop.
Det som hjälpt mig mest, konstigt nog, är att jag istället blivit nervös inför förlossning och allt med babyn i början då det är min första så därför känns det plötsligt för snart om ca 5 veckor...



Vad knäpp man kan va
Men snart är vi där när det är sommar, solen skiner och vi är ute och går med våra bebisar i vagnen och detta är ett minne blott!

Vi klarar det! Kram