BF maj 2011
Alltså angående smärtlindring. Jag har ändrat mig endera hit och endera dit genom hela denna graviditeten. Jag är nog ganska rädd för smärtan och tänker ibland att jag ska minsann ta den där jäkla eda:n. Men samtidigt är jag nog mer rädd för att tappa kontrollen över min kropp. Smärtan är ju där av en anledning. Den vägleder den födande kvinnan tror jag. Jag tror att det finns en vits med att man lyssnar och försöker svara på smärtan genom att ge med sig för den och följa med kroppen. Inte fly undan från den genom smärtlindring. Tar man epiduralen eller dylikt finns det ju en risk (eller chans om man ser det så) att man inte känner något alls, man kanske tappar krystkänslan och känslan för i vilket stadie man befinner sig i, och då helt plötsligt har man ju lixom ingen "kontakt" med sitt födande. Jag vill nog hellre ha ont och försöka komma i kontakt med urkvinnan i mig än att ta bort smärtan och då också riskera att tappa kontakt med det mest naturliga en kvinna kan göra...Är jag för flummig nu? Hehe.
Nu vill jag bara poängtera att jag absolut är HELT FÖR kvinnans egen rätt att bestämma över sin smärtlindring och hur hon motiverar den. Detta är ju bara min egen motivering till varför jag vill välja smärtan före smärtlindtringen. Vi är ju alla olika och allas förlossningar är ju individuella, vi får ju alla samma härliga mirakel ur den- ett barn.
Så jag tycker verkligen att föda barn oavsett hur man gör det är det största en kvinna kan göra, vare sig det är naturligt, med smärtlindring eller via kejsarsnitt. Det viktiga är kanske att man funderat och reflekterat över sina egna val och hur man tänker sig att man skulle vilja föda sitt barn...sen kan ju det mesta hända under en förlossning så man ska nog inte planera för mycket ändå.
