AP-snack & babbeltråd

Det som händer här hemma är att vår lille kille, nyblivna nio månader, har fått en egen vilja. Som han demonstrerar väldigt högljutt. Han varken kryper eller går heller, och det märks att han vill så otroligt mycket och blir JÄTTEFRUSTRERAD när han inte klarar av det. Han kan bli så besviken över att inte få kniven/rivjärnet/kanelbullen/moroten att han blir citronskrövlig i ansiktet och bara arggråter. Har lite svårt att hantera det, måste jag erkänna, jag vet inte om jag ska trösta, avleda eller både och.

Det är ungefär lika vedervärdigt som "en nöjd mamma är en nöjd bebis" och varianter på det. Plattityder som inte betyder någonting, annat än att inte ta i beaktande alla de barn som blir misshandlade på olika sätt. En viss sanning finns det dock i det: många (alla?) barn älskar sina föräldrar oavsett vad de gör.

Jag har en fråga. Jag var nyligen hos min läkare (har crohns) som berättade att jag hade en liten folatbrist. Jag har plockat fram mina folsyretabletter men är detta något som (borde) påverka amningen på något sätt?

...jag är lapplänning.

Var hon på det sättet när hon var spädbarn också?
Min pojke är nio månader och han har fått ett riktigt temperament. Han blir en banan han också, i famnen, i bilstolen och på skötbordet oftast. Och så blir han så frustrerad så att han tar tag i närmaste sak och riktigt biter tag och sliter i det, alternativt dänger det i bordet några gånger och slänger iväg det. Jag har ingen aning om det är så här bebisar brukar bete sig - det är mitt första barn - och vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Ja, vi har gott om leksaker vid skötbordet numera. Men han får spel så fort det är något han inte får, t ex min kaffekopp, sockerärten, kniven, bullen etc. Tror han blir frustrerad av att inte kunna ta sig framåt också.

Hur kommer det sig att ni blev de föräldrar ni blev? AP, var det något ni läste in er på innan ni blev föräldrar?

Funderar på om det kanske är så att vi kanske har lite likartade barn, jag brukar säga att det var sonen som formade oss som förälder. Vägrade napp och ville amma, amma, amma. Sov på oss både dagtid och nattetid, sov hela nätter bara han fick sova i min armhåla och med bröstvårtan i läpphöjd. Ville bli buren istället för att ligga på golvet eller i babysitter.

...alla brukar säga att sonen är så "snäll" (de skulle bara veta, brukar jag tänka ibland), han har sedan han varit nyfödd varit krävande, men vi har ju lyssnat på honom istället för att försöka göra honom till nåt han inte är.

Det är möjligt att jag hade upplevt honom som mindre krävande om han hade kunnat sova i ett bärhjälpmedel. Men det har verkligen varit så att jag inte har fått lägga ner honom varken sovandes eller i vaket tillstånd - sov han så vaknade han på två röda sekunder. Fram till för någon månad sedan sov han under dagtid enbart om jag låg bredvid honom och vid några enstaka tillfällen i vagnen så länge jag gick. Klev jag upp ur sängen vaknade han på några minuter. Kvällstid låg han på amningskudden och sov, jag var alltså rätt låst i soffan. Om min man försökte ta över vaknade sonen och blev helt utöver sig. Jag tycker att det är en DRÖM att både dag- och kvällstid kunna lägga ifrån mig honom i soffan bredvid mig, och tvärt kunna hämta en kopp kaffe och sitta och läsa en tidning eller en bok. Med undantag för att han faktiskt sover bra så länge han sover med oss och att han är väldigt nyfiken och social och inte så mycket "äggskal", så passar han väldigt väl in i beskrivningen av en "high need baby".

Nej, faktiskt inte alla. Varken min systerson eller mitt kusinbarn är eller har någonsin varit så. De är dock båda prematura, födda i samma vecka, det kanske har med saken att göra?

Snuttiga är nog alla barn.Men inte sådär närhetstörstande. På våra föräldraträffar satt majoriteten av alla ungar i babyskydd eller vagn och var hur nöjda som helst. Min son satt jämt i knäet, jag hade ALDRIG fått honom att vara så nöjd i något annat än famnen.