AP-snack & babbeltråd

 Jag är ju lite ny här på forumet och hoppas att jag kan slinka in i den här tråden?!

Jag ville mest säga grattis till de som väntar smått och säga att jag läste "växa-inte lyda" härom vecka. Jag tyckte om den jättemycket! Den borde alla läsa!

Sen ville jag också berätta att jag nu är stolt medlem i amningshjälpen och ammar min snart 10månaders son. En sak till jag är stolt över är att jag ÄNTLIGEN sa till min mamma och svärmor om amningen. Speciellt min mamma tjatar och tjatar att jag skall ge mer "riktig" mat, fasar över att han fortfarande ammar 1-2 ggr/natt, att han börjar bli stor, skall få välling etc. (Hon ammade mig tills jag var 5 månader och min storebror lika lång/kort tid).
Svärmor antyder också att jag ammar lite länge och ger mig tips på hur jag skall sluta...Men jag vill ju inte det ännu...suck! Hon menar också att hennes yngste son var SÅ mammig för att hon ammade så länge som hela 9 månader. Det var amningens felt att han var mammig. Skönt då att min son är pappig :)
Hur som helst så sa jag förra veckan när vi alla var samlade och de började prata om amningen att "ja, nuförtiden så rekommenderar de ju HELamning i 6 månader och delamning 1 år (socialstyrelsen). Då blev de äntligen tysta båda två!!

Nu blev det lite skryt här men jag ville mest gå in och säga hej...

Peap - Dina föräldrar och min mamma kommer visst från samma planet ;)
Jag känner SÅ väl igen det här men bristande självkänsla och tjo och tjim hela tiden. Min son är bara 11 månader och har inte träffat mina föräldrar jättemånga ggr. Dock brukar det än så länge gå bra ändå när vi ses av någon anledning. Det värsta för mig har varit det här med amningen. Varken svärmor eller ffa min egen mamma kan förstå att jag FORTFARANDE ammar honom. De tyckte det var dags att avsluta vid 6 månader.

När jag skriver detta kommer det låta lite konstigt men jag kör ändå; Min mamma måste ha ritkigt dålig/låg självkänsla av något slag. Det märks oftast genom hennes förhållande till min storebrors barn. De bor ca 1,5 mil från varandra och jag bor 45 mil bort. Min mamma och pappa träffar mina brorsbarn minst ca 1gång/vecka och de har fin kontakt med flickorna som är knappt 2 och drygt 4 år. Det konstiga är att min mamma HELA tiden vill ha bekräftelse från mig på hennes relation till främst 4-åringen. Det kan låta såhär: Mamma: -Jag träffade X i helgen och hon blir ju alltid så glad när jag kommer. Men den och den är hon rädd för. Men med mig går det alltid bra. Jag brukar svara något i stil med "Jaha..."  för jag är så urbota trött på hennes tjat. När vi ses allihopa så kunde hon när flickorna var små kläcka ur sig att "gå inte till den hemska tanten" när de blev ledsna om de var hos mig. Så klart att de var avvaktande mot mig eftersom de hade glömt av mig inför varje gång vi sågs. Hon kunde till och med ifrågasätta om jag inte saknade X (den stora)? Så klart jag gjorde!! Jag älskar det barnet men jag bor 45 mil bort och kan inte flänga fram och tillbaka varje helg. Usch så dåligt samvete hon har fått mig att få.
När man ser dem tillsammans så ser jag att det är mamma som puschar på dem att göra det och leka det. Men jag vet ju och ser ju så klart att de gillar sin farmor så varför måste hon suga åt sig ännu mer?? Från mig?
När vi träffas med min son så har de märkt att jag är lite "annorlunda" i mitt förhållningssätt (vill inte uttrycka mig så egentligen men ni vet hur jag menar tror jag) och det har än så länge fungerat hyfsat. Sån tur är har sonen alltid gillat min mamma från första stund..Annars vet jag inte hur det hade gått :) Men min pappa har han blivit rädd för någon gång och då måsta min mamma så klart trycka upp det i ansiktet på min pappa att HENNE är han minsann inte rädd för. Puh!!
Vet inte riktigt vad jag ville med inlägget men jag kände igen beskrivningen lite med den dåliga självkänslan och var bara tvungen att skriva av mig lite. För det är så mkt som bubblar inom mig och ibland måste jag pysa ut lite...

Med svärföräldrarna fungerar det rätt bra och sonen träffar dem ca 1gång/vecka och är där själv då och då ett par timmar när vi tränar eller gör nåt sånt och det har alltid fungerat superbra. Trots att det dröjde tills han var 8,5 månad innan de hade honom utan att jag var med. Ville vara helt säker på att han kände sig trygg först. Vi har olika åsikter om saker och ting men oftast funkar det bra!

Jag har inget klokt att tillägga men jag vill bara säga att jag är så glad att jag har hittat den här tråden. Ni skriver så kloka saker och era tankar är så fina. Det känns tryggt att ha den här tråden om det kommer kännas motigt framöver.

Jag känner väl igen mig i det ni skriver om symbiosen. Jag fullkomligt älskar den! Trots att vår son varit rätt så pappig så njuter jag av dagarna då vi är med varandra jag och sonen. När han villa amma på morgonen och kvällen samt när vi sover brevid varandra på natten är så mysigt! Det är ju bara sonen (11mån), jag och mannen än så länge. Lilla, fina ,härliga familjen. Samtidigt blir man ju inte yngre och jag vill gärna ha minst ett barn till. Jag får nästan dåligt samvete bara jag tänker på att jag vill bli gravid igen...

Jag har tyvärr inget att tillägga i ämnena som gäller större barn och syskon. Men jag har en liten undran/fråga:  Hur gör ni andra som ammar när ni är bortbjudna på fest/bröllop eller dylikt där barn inte är välkomna? Min son är 1 år om ett par dagar och ammas 2-3ggr/dygn och det är oftast 19.30, 01, 05-06. Nu har det vart två st 30-årsfester och två examensfester på kort tid och jag har kunnat medverka på 30årsfesterna en stund med diverse pusslande. Men om en dryg månad är det möhippa för en vän. Dagen går bra men på kvällen kommer jag att vilja köra hem för att vara hemma på natten när lillen vaknar. 19.30 amningen är inget måste utan han klarar att somna med pappa om han fått tillräckligt med mat i magen så att säga. Men jag känner mig som en mes inför de andra... Sen kommer bröllopet om 2 månader och jag känner samma inför det. Usch!!Tilläggas bör att vi är först i det ena gänget med barn och näst först i det andra. Många av paren har mååånga år kvar innan barnen kommer. De andra med barn har slutat amma vid 8 månader och gett välling ganska tidigt... Känner mig som ett ufo och bara längtar tills allt detta "barnfria" är över och alla de andra också får barn så att man umgås på ett annat sätt där barn är mer välkomna!

Ville bara lufta mina tankar lite. Hur brukar ni göra/tänka?

Kära Peap!

Jag läser nästan allt ni skriver här i tråden men är ofta för feg/lat för att skriva själv...så det känns som jag känner er lite (fast ni inte mig såklart :) )

När jag läser det du skriver så känns det nästan som mina egna ord! Jag och min man bor dryga 40 mil från mina föräldrar och vår son, som nu är 13,5 månad, har alltid HATAT att åka bil. Har vart missnöjd och skrikit. Detta har inneburit att vi har åkt rätt så lite bil med honom. Jag får panik och gråter själv i bilen när han är ledsen. Nu i sommar har han dessutom kräkts 2ggr i bilen och vi har nu förstått att han är åksjuk.
Min mamma och din mamma verkar vara rätt lika. När vi åkte en gång i bilen tillsammans jag, mamma och sonen så började såklart sonen att skrika efter ett tag varvid jag försöker trösta på alla sätt och vis. Men sonen är tröstlös! Jag blir så ledsen och känner mig så maktlös att det slutar med att både jag och sonen hulkar och gråter. Mammas kommentar: -Oj vad ARG han är...ha ha!
Öh....vaddå arg? Han är ju jätteledsen! Men det örat ville hon inte lyssna på då.

Jag har miljontals historier om min mamma...Orkar inte ta upp alla här, men jag kan säga som så att det kanske finns en anledning till att jag flyttade 40 mil bort. I alla tider vad jag kan minnas så har det vart så att det alltid är mamma det är synd om, hon har ALDRIG(och då menar jag verkligen aldrig) bett om ursäkt för NÅGONTING eller någonsin erkänt att hon haft fel, jag kan inte minnas att hon sagt jag älskar dig, hon klagar alltid på allt och alla, den enda som det inte är fel på är min storebror..mig däremot pratar hon gärna om hur konstigt det är att jag ammar "fortfarande" och att vi bär sonen mkt (detta får jag höra från min storebror som "skvallrar till mig), hon pratar skit om mina svärföräldrar till mig (hur dum får man bli?) mm...
Hon verkar vara arg/besviken på mig för någonting men jag vet inte vad det är faktiskt. Kanske är jag inte den dotter hon önskade få :)

Med detta vill jag bara säga att jag förstår dig Peap och vet hur du har det! Det har absolut gått för långt när din mamma skall provåka med din dotter. Galet enligt mig!
Hur ofta är din mamma hos dig? Mina föräldrar är här ca 1-2ggr/år men frågar ofta oss när vi skall komma och om vi inte skall komma till den och dens födelsedag. Intresset att komma hit är inte lika stort.
Jag vet inte riktigt vad man kan säga/göra med dessa mammor...:) Ibland känns det som om hon fortfarande (trots att jag är 29 år) vill styra mig. Vet att det låter galet!

Här ammar vi och sover ihop FORTFARANDE vi med men och det vet min mamma. Hon tycker säkert det är helt galet. Men jag har fått lära mig att strunta i det.

Kram till dig!

Jag behöver lite råd/input från er kloka människor!

Sonen är 13,5 månad och är som jag tidigare har skrivit väldigt fäst vid sin pappa. Men vi har hamnat i en situation/beteende som vi(jag)undrar lite över.
När min man är hemma med oss, på lov och helger då han är lärare, så vill sonen gärna vara med sin pappa vilket han också får. Men min man har lite svårt att veta, som han säger, "vad han skall göra med sonen". Detta har resulterat i att han hela tiden underhåller och leker med honom. Han har lite svårt att bjuda in sonen i våran värld utan gör hellre barngrejer om man säger så. Vi pratar om det ofta och jag säger att han skall visa mer vad VI gör och låta sonen vara med i vår verklighet och det går bättre men är ändå rätt jobbigt. Det blir nästan lite stressad stämning här hemma när vi är alla tre för sonen vill bli underhållen av pappa HELA tiden. Kan inte vara en sekund själv.  Missförstå mig inte nu...Jag vet att han bahöver oss och jag bär honom MKT, lyssnar på hans signaler, ammar honom när han vill osv. Men det räcker aldrig för sonen att vara med pappa när han gör någonting. Han vill ha underhållningen serverad non-stop!
Idag var det jobbstart för mannen efter 7 veckors sommarlov och vi trodde det skulle klinga av efter ett par veckor när han inser att pappa är närvarande mkt och ger honom MKT tid. Men nej det blev inte bättre. Idag har jag och sonen som sagt börjat vardagen igen och vart ensamma från 8-20. Jag har en helt annan kille hemma! Har vart med mig och pulat, inte alls gnällt och verkat så ängslig och stressad som ja upplevt honom det senaste. Har till och med kunnat pyssla någta minuter själv och det är rätt ovanligt för hans del. Han tog sina försts steg idag. Kan han ha vart frustrerad över det kanske??

Vad tror ni?

Skruttpåväg: Jag kan förstå hur du känner tror jag... Jag är inte själv gravid med nr 2 just nu men vi planerar att börja försöka nu till hösten. Men när jag ibland tänker på att behöva "dela med mig" av mig själv till ett barn till så undrar jag om det kommer att gå och hur det kommer att påverka min relation till sonen. Nästan alla man har pratat med om detta säger ju att det går visst att älska 2 barn lika mkt och visst fattar man det rent intellektuellt men det känns ändå svårt på något vis...