VirrigaVerna skrev 2010-08-29 14:00:29 följande:
Vad är det som känns otäckt?
Är det tanken på att fostret kanske lider eller har ont under aborten?
Om det är det som känns otäckt så får vi ha i åtanke att en senabort är detsamma som en förlossning och är vi då rädda för att de kanske om möjligt eventuellt känner smärta så skulle det innebära att alla förlossningar som genomförs borde inkludera en kraftigt neddrogad mor och då med medel som även påverkar fostret. Så naturliga förlossningar skulle rimligtvis förbjudas i och med att vi vet att fullgångna barn känner och uppfattar smärta.
(Nu vet vi att foster vid den tidpunkt vi diskuterar här inte känner och uppfattar smärta)
Queenie70 skrev 2010-08-29 13:50:04 följande:
.
Sen tycker jag även att det ska vara stenhårt när det gäller särskilda skäl efter v21. Där SKA det enbart handlar om att det ska tillåtas om barnet kommer att vara mycket sjukt och lida och man vet att barnet kommer att dö väldigt tidigt i livet. Aborter så sent ska absolut inte få förekomma enbart av sociala skäl som jag läste i nån tråd nyligen där mamman beviljats abort enbart pga. av hennes egen situation där hon absolut inte skulle kunna ta hand om barnet, och må mycket dåligt av en graviditet. Fruktansvärt för henne att vara tvungen att genomgå graviditeten mot sin vilja naturligtvis, men man KAN bara inte avliva ett livsdugligt barn i livmodern i det skedet (hon upptäckte att hon var gravid i v23 om jag minns rätt) Då är jag beredd att gå så långt att man skulle få tvångsvårda modern under graviditeten, för att förhindra att hon skadade sig själv och för att hjälpa henne klara av den svåra upplevelsen, och sedan ge henne snitt och adoptera bort barnet istället. Samt massor av stöd efteråt givetvis.
En abort beviljas inte om barnet är livsdugligt och därför är abortlagstiftningen utformad som den är. Den är inte statisk utan den ändras i takt med utvecklingen och möjligheterna att rädda för tidigt födda barn.
Ett avbrytande kan i och för sig beviljas när som helst under graviditeten även efter vecka 22 OM 1: barnet/fostret är livsodugligt eller 2: Om kvinnans liv eller hälsa är i farozonen.
I alternativ två så gör man allt i sin makt för att rädda både mor och barn.
Ja det känns otäckt att tänka sig att barnet skulle uppleva smärta, panik och kanske dödsångest i samband med aborten. Jag anser det inte jämförbart med en förlossning, då resultatet ju oftast är liv och tillgång till kärlek och möjlighet att kompenseras för det trauma en förlossning är. Som sagt, även om man har kunskap om hur fostret utvecklas så kan man ju aldrig veta på dagen precis hur utvecklingen ser ut för det individuella fostret, och därför önskar jag att marginalerna var större. Sen är det ju naturligtvis en komplex sak. OM man framöver lyckas rädda barn födda i vecka 18, ska man då ytterligare sänka abortgränsen, eller ta bort den helt? Och vad får det för konsekvenser etc. Jag håller fortfarande på att bearbeta allt detta i mitt sinne, men nu kan jag bara konstatera att det inte känns helt ok med en abortgräns så sent som vecka 18. Det är ändå nåt jag kan leva med. Men jag tycker det är fruktansvärt att det bevijas en hel del aborter även mycket senare av enbart sociala skäl eller saker som downs syndrom.