Vett och etikett på lekplatsen

Jag skulle inte ha skällt ut barnen, men jag skulle ha sagt åt dem och tagit mitt eget barn därifrån. Tyvärr har inte alla föräldrar koll på vad deras ungar gör, och då kan det bli så där. Jag skulle inte ha pratat med föräldrarna om jag inte kände dem. Har haft dåliga erfarenheter med mammor som tagit illa upp för sådant ...

Jag hade också sagt till - bestämt men inte skällt. Hade föräldrarna sett sandkastningen och inte gjort något hade jag nog inte sagt något utan helt sonika tagit mitt barn och gått för då hade det varit så märkligt att jag inte tyckt jag ville vara i deras sällskap!

Alla föräldrar kan missa en incident - större barn kan få plötsliga impulser även om de behöver frihet att leka en bit ifrån sina föräldrar men man brukar ju observera leken så man kan ingripa vid behov men alla kan  ju missa som sagt.

Jag hade sagt till barnen och gått därifrån med mitt. Och lämnat det hela därhän.
Nu har jag aldrig råkat ut för den typen av "planerade attacker" men visst har det hänt att det ruffat till i umgänget med vänners barn och så. Och då tar jag itu med det; oavsett om det är mina eller andra som står för det hela. Skäller ut andra barn gör jag aldrig.

Sedan är det ju så att alla inte kan se allting. Och så finns det ju de som inte bryr sig. Och de brukar nog inte reagera så positivt på tillsägelser...

Det var just för att det inte var en impuls som gjorde att jag blev så arg. Det var en planerad attack där jag såg hur de tillsammans valde ut min son till offer och gick och hämtade sina redskap, som som tur var bara var sand och grus men det kändes som det lika gärna kunde ha varit stenar. När vi gick därifrån såg jag hur de fortsatte med en lite tjej. Omöjligt att dessa föräldrar kunde missa detta då det inte var bara en incident. Har man barn som är vilda, våldsamma etc får man väl punktmarkera dem.

hade nog bara sagt "nää så där gör man inte" slutar dom inte då så hade jag sagt till föräldrarna. hade ju varit hemskt om man lär barnen att om man kastar sand på någon så går dom sin väg...

Råkade ut för en skällande dam på lekplatsen. Det var min son som dummat sig, hennes barnbarn 1 1/2 år klättrade upp på en båt där min son 4 år och hans jämnåriga kamrat lekte på. Min son reagerade ovanligt häftigt och putte till killen och sa att det var deras båt. Jag stod 5 meter bort och pratade med kompisens mamma så missade att det hände. Helt plötsligt ser jag hur mormorn står och gormar och skriker på min son som då börjar gråta och försöker förklara sig. När jag frågar vad som står på skäller mormorn på mig om hur ouppfostrad min son är. Jag säger till min son att han gjort fel och ska be om ursäkt sen säger jag till mormorn att hon inte har någon rätt att stå och gorma på mitt barn, jag står fem meter bort och du kan ta konflikten med mig. ( det var bara vi där) hon blir helt galen och fortsätter gorma, jag tar min son i famnen och tröstar honom, då går de där ifrån. Min slutsats: man kan säga till ett annat barn, om man är den vuxna som är närmast när det händer men man har ingen rätt att skälla tycker jag, det får föräldrarna göra. Ta konflikten med en vuxen som kan hantera det bättre. Min åsikt då

Jag skulle definitivt sagt ifrån till barnen. Inte skrikigt ochskällt (hoppas jag ) . Jag hade nog däremot inte tagit mitt barn därifrån - jag vill inte att de som kastar ska "vinna" - däremot hade jag förstås i stället punktmarkerat mitt  barn, så att det inte drabbades igen. Om föräldrarna reagerade så småningom, så skulle jag nog anstränga mig för att inte skälla på dem utan att förklara hur jag uppfattat situationen och att "det känns inte ok för mig" (i det här fallet är säkert de flesta överens om att det inte var något som är ok att göra, men rent generellt har man ju olika uppfattning om vad som är ok, och jag har ju inte patent på sanningen, så jag brukar försöka anstränga mig för att vara beskrivande, inte värderande)