Less på att få ta allt ansvar

Jag har varit ensamstående i 8ÅR. Pappan ser underhållet som en straffavgift och tror jag lever lyxliv med barnbidrag, underhåll och bostadsbidrag. Han har tagit barnen någon gång i bland på något lov. (barnen var 7 &9 när vi gick i sär) Det går givetvis att vara ensamstående, även om det är jävligt tufft. Jag tog kontakt med familjerätten då jag anser att det inte spelar någon roll hur bra mamma jag än är så kan jag aldrig vara en pappa, men där kunde de inte hjälpa mig, för om han inte vill ha barnen så slipper han. De kunde hjälpa till med att ha ett samtal men det skulle inte pappan vara intresserad av så tyvärr, det var bara att fortsätta dra lasset själv. Det som alltid varit jobbigt är att han tror att han gör mig illa, men det gör han inte, utan det är barnen, jag förstår inte varför fäder inte kan se skillnaden och varför vill de försöka "skada" en, vi har i alla fall en gång i tiden älskat varandra och jag är fortfarande mamma åt hans barn. Jag reagerar över en sak ni skriver, att ni klagar över att ni har ont i magen över hur ni ska hinna med allt, men samtidigt skriver ni att ni dejtar så fort tillfälle ges.. Jag har varit singel i 8ÅR, just för att jag inte hunnit ha ett privat liv för det har inte bara varit avsaknad en pappa till barnen utan även barnvakt helt, då jag inte har några släktingar eller vänner som barnen ska vara hos. Men nu när barnen blivit äldre finns det faktiskt möjlighet att träffa någon, men nu har jag blivit så bekväm med att vara själv så det blir nog svårt i alla fall. Men men. Hur som helst, önskar jag dig all lycka till med dina barn. Det kommer vara svårt och jobbigt många gånger, men det går. Alla ensamstående borde få en eloge!