Jaha? Tanten kom igårkväll sent (även det ovanligt då den brukar komma på förmiddagen..) och väldigt tidigt... dag 24 istället för 27. Så det va väl en vanlig spotting som kom först då tidigare på dagen :(
Nytt BIM den 17 dec.
Hur det än blir, om det skulle bli plus innan dess eller inte.. så slipper jag tanten under julen då vi är på Malta hos lillbrorsan. Nåt bra åtminstånde :P
BIM, Vi över 30 som längtar...
GRATTIS JOJJO!!!
Välkommen alla nya :)
********************************
Här e det lite si o så o smådeppigt. Dvs en sån där svacka som många fler verkar ha just nu...
Ska till BM imorrn för cellprovtagning och ska se till o boka tid då för utredning oxå.
ÄL typ... nu eller nåt. Eller imorrn.
2a advent idag... som ju betyder... Väntan.
Håller tummarna för alla att vi väntar på en underbar julklapp :)
Kram
Skrev i bloggen här på FL... ett långt inlägg men som jag ändå känner att jag skulle vilja dela med mig.
Orkar ni läsa? Annars bara bläddra förbi detta inlägget 
**************************************************************************
Vaknade idag med nattens dröm i minnet. Underbar sådan.
Ni vet nyfödda bebisar.. sådär riktigt små o goa som de typ bara e första 1-3 veckorna. När de bara e små knyten som inte gör annat än sover o äter o myser... (o bajsar haha) och när nacken är totalt ostadig och man håller handen bak den hela hela tiden...
Det drömde jag om.
En liten liten kille med svart hår och min fästmans svarta ögon.
Att jag gick omkring bärande på detta lilla lilla knyte i famnen.. nära nära. Drog in hans lilla bebisdoft. Satte ansiktet mot hans huvud och hans lilla svarta hår. Pussade honom.
Nära nära.
Fylld av en lycka som var total. Värme. Oändlig kärlek.
Inte den kärleken som är så stark att det gör ont... den fanns visserligen oxå med i drömmen men de stunderna var i minnet. Drömmen var mer inriktad på känslan av stark oändlig kärlek som inte gjorde ont men som var minst lika stark. En tillfredsställande kärlek. Nöjd kärlek. Stabilt stark kärlek.
Vad jag tror... nog kan beskrivas som nån typ av mamma-kärlek.
Men jag vet ju inte. Jag har aldrig varit mamma... men längtan e enorm.
Igårkväll längtade jag enormt igen. De perioderna kommer extra starkt med jämna mellanrum.
Tillsammans med frustrationen att det inte blivit nån bebis än och känslan av viss orättvisa (men inte riktad mot nån specielll, bara mot mitt eget liv möjligen).
I snart 17 år har jag längtat. Sen jag va 15.
Längtat efter det där livet..barnet.. mitt och en älskande mans barn.
Men livet har ju varit en krokig väg med för mkt hinder och barnet har fått vänta.
Först sista året har det känts rätt o försöka. Rätt mot barnet vi hoppas på. Rätt mot mig, rätt mot blivande pappan.
Men saknaden, längtan, kärleken till nåt som ännu inte finns... har funnits sen 17 år tillbaka.
Det är rätt lång tid. 16 av de åren längtade jag själv och utan att försöka. Kunna försöka. Sista året längtar jag med min älskling och försöker.
Vi har väl velat båda två längre än ett år tillbax.. men ibland behöver man se vad som passar... hur det skulle gå. Och hur det ens skulle kunna gå.
Ett ostabilt liv innebar väntan.
I maj firar vi 6 år ihop.
I oktober har vi bott ihop i 6 år.
I juli har vi varit förlovade i 5 år.
Denna månaden är vi inne på 12:e cykelns försök till ett litet liv...
Under tiden jag var gift (sept 2004 till aug 2005) hade jag o min exman emellanåt oskyddat sex men barnplanerna va mer "blir det så blir det" och inte alls så som nu. Det va småperioder oskyddat.. men ärligt.. jag minns inte så mkt från den tiden och har mer en hum om att det bara hände nån gång då o då.
Idag är jag glad att det inte blev ett barn då.
Av många anledningar...
Mannen är ingen jag nånsin vill se igen. Jag skulle hata ha barn med en sån man (men självklart älska barnet) och efter vad som kommit fram sen skillsmässan... skulle jag aldrig låta han träffa barnet. Tyvärr skulle han inte tillåta det.. och allt skulle va kaos.
Dessutom åt jag mediciner som krävde omedelbart avslut (vilket jag nog klarat) och måendet var inte det bästa. Det var ju efter det äktenskapet jag kom till behandlingshem och det tog några år innan jag fick ordning på mig själv.
Olika kärlekar under olika perioder... har lärt mig en del. Synd vore det ju om man inte lärde sig nåt...
Älsklingen jag idag har... står över nån annan kärlek jag haft. På alla vis. ALLA.
Typen av relation vi har går inte att jämföra med mina andra tidigare relationer.
Stabiliteten, säkerheten, tryggheten, jämlikheten, vardagen.. dvs det runtom själva kärleken.. det som behöver funka förutom att man älskar varandra... det är ett slag i sig.
VI är ett slag i sig. Två människor som är En.
Jag har haft många många tårar i livet som är om längtan till ett barn. Det kommer o går.
Nu är det lite oftare... men inte ofta. Lagom ofta skulle jag säga.
Och jag vet att det beror på att vi försöker. Att det ligger så nära nu.
Innan har det ju varit trots att försöken inte funnits. Mer längtan än realitet.
Nu är det längtan OCH realitet.
Det va nog 3-4 månader sen förra perioden.
Varade ett par veckor.
Då grät jag hos sjukgymnasten.
Då grät jag hemma med älsklingen.
Igårkväll kom nån tår oxå men jag är lugnare nu än sist iallafall.
Första gången är väl värst kanske...
Nu har jag accepterat att det är ok att va lessen på det sättet.. okej att känna som jag till o från gör.
Det är lättare då.
Tar inte lika mkt energi.
Detta innebär inte att jag psykiskt mår dåligt.
Det är verkligen inte samma sak.
Snarare ser jag det som sunt. Det är okej att va lessen ibland. Att längta så det gör ont.
Jag vet att om jag släpper ut det.. tårarna, känslorna.. så blir det lite som en befrielse.
Jag fastnar inte där. Små-depp och ledsenhet blir inte mer än just det.
Många andra gånger har det blivit mer... men då inte med den anledningen som nu (barn).
Då har deppet och lessenheten berott på annat och jag har dragits ner djupare o djupare. Till depression och ångest. Självskador, självhat. Egen misshandel på många sätt. Värdelöshetskänslor osv.
Det ledde till ett decenniums sjukvård.
Den biten är släppt. Jag hanterar allt annorlunda. Jag faller inte till de nivåerna, eller ens i närheten... Men jag tillåter mig känslorna som kommer. Jag tillåter dom. Jag känner dom, jag kanske gråter eller funderar.
Och sen låter jag det gå.
Jag tvingar inte bort känslor längre. Jag tar hand om dom, låter de finnas, och sen låter jag dem försvinna när de är klara.
Det blir så mkt bättre då.
Istället för ångest 24 timmar om dygnet under många år.. ger det istället några få tårar och smådeppighet, kanske lite extra trötthet, ett per dar i månaden i snitt. Max. Och de dagarna innebär inte 24 timmar. Snarare kanske 5.
Jag tror "vanligt folk" har det som jag.
Människor som inte har eller haft depressioner eller ångestproblematik. människor som mår bra. Som känner att de mår bra.
Ingen är lycklig varje sekund ett helt liv och jag tror att nivån jag har nu hör till det sunda.
Jag har fortfarande inte haft ångest på läääänge. Borde va ca 1½ år iallafall vid det här laget.
Oro, smådeppighet, ledsenhet.. det har jag haft. Men inte ångest. Inte alls faktiskt.
Underbart.
Det får livet att kännas värdefullt o fint. Underbart.
Det gör att man orkar motgångar på ett annat sätt och tar sig igenom dom utan att hela livet rasar.
Ojoj vad långt inlägg det blev nu.
Började med en fin och fantastisk dröm som nån dag kanske slår in. Mer eller mindre. Hoppas jag. Självklart.
Men vissa saker, upplevelser får en att tänka mer o mer... och det är rätt skönt att få ut tankarna i ord då.
Har under hela inlägget kännt mig lugn och harmonisk. Varm inombords och på nåt sätt tacksam över mycket.
Kram alla fina därute <3
DubbelA och saftis:
Tack <3
Jo.. vet ju att det bidde långt :-P
Tant-fanskap...
Återkommer med nytt bim och äl.
Kram