Vi över 30 som längtar efter första barnet

Kul att se dig igen! Så... nu är det till att hålla koll på stockholmsveckan igen ;)

Polarlantis - Ja, det är verkligen en djungel... Tack, vad snällt, men jag känner mig tyvärr som allt annat än stark... Vad skönt att du vet vad du ska göra! Låter som en bra plan tycker jag. Jezzi - Jag kommer också ihåg dig. Vad tråkigt att det inte gått vägen. Förstår dig verkligen... Tyvärr, ska jag väl säga. Man önskar ju verkligen att inget sånt hör skulle drabba någon, att man skulle slippa förstå hur det känns. Önskar er så mycket lycka till!!! EGO - instämmer med Jezzi, det går upp och ner. Mest ner för min del faktiskt... Tycker att det mesta är värdelöst och jag hittar liksom ingen mening med någonting... Korta korta stunder känns livet bra, men de försvinner snabbt. Vet inte vad jag ska ta mig till och står inte ut med mig själv. Känner mig patetisk och bitter och har blivit en sån som jag föraktar. Tycker inte om den här sidan av mig själv och vet att det inte är sunt, men kommer liksom inte ur det. Orkar inte ta kontakt med en kurator, för vet inte hur det ska hjälpa. Orkar inte prata om det ens, inte med nån, känns som om prat bara förvärrar just nu, blir bara arg av att prata. Vill bara må bra igen, med eller utan barn, bryr mig inte om vilket, vill bara bli mig själv igen. Saknar mig...

Hej alla! Har inte orkat titta in här. Inte så aktivt i tråden längre ser jag... Jag tar mig igenom en dag i taget. Jobbar med mig själv, för att hitta en balans. Intet nytt på barnfronten. Står i kö. Att stå i kö och vänta suger. Alltid. Spelar ingen roll om det är. För att köpa en tröja eller för att få ett ägg... Så är det. Hoppas ni alla mår bra.

instämmer helt och det vore kul med en träff irl men en sådan måste isåfall ordnas i god tid före själva träffen eftersom vi ju är så utspridda geografiskt... 

Jag bor ju inte ens i Sverige så vi är nog rätt utspridda. :) Dock så har jag inte så långt till Stockholm/Uppsala eller därikring.