Tack alla för värmande ord, det känns fint, mitt i allt. Är så glad att ni finns här, trots att jag inte känner er så känns ni så nära.
Idag var vi på kvinnokliniken och fick det konstaterat. Livmodern var tom. Allt såg dock bra ut, vilket var en lättnad. Jag var väldigt orolig för att ngt skulle se konstigt ut och att kroppen inte skulle klara detta på egen hand. Det verkar som om allt är ute och jag har inte längre värk, så det känns ändå skönt att det var ett ganska "smärtfritt" (rent fysiskt) missfall. Blodprovet säger fortfarande gravid, men kroppen är ju full med hormoner ännu. Vi ska tillbaka den 2 jan och kolla upp allt igen för att se att inget tillstöter. Detta sker på fertilitetsenheten, så kan tänka mig att vi kommer att prata om hur vi nu går vidare. Känns splittrat, å ena sidan vill jag sätta igång igen NU, å andra sidan känner jag att nej, vi skiter i det här, jag orkar inte.
Men, men, imorgon är en annan dag och det är bara att bryta ihop ett tag för att sen resa sig, starkare, och gå vidare. Jag och min man har konstaterat att det finns så mycket annat som kan vara värre, det gör inte vår smärta mindre, men det hjälper att vi pratar om allt vi har och allt vi ska vara lyckliga över, istället för att fokusera på det tråkiga. Ja, det låter som trams, men allt som hjälper är bra. Och på något konstigt sätt så känner vi oss närmre varandra än någonsin och kärleken har aldrig känts större. Man får vara glad för det, helt enkelt.
Kram till er alla!