L Maria skrev 2011-11-20 12:04:58 följande:
Haha, ett litet antiklimax var det med egenremissen som vi fick hemskickat redan igår; jag tänkte mig att det var flera sidor med frågor man skulle svara på, hur länge man försökt, om man äter mediciner, BMI, sjukdomar i släkten osv....men hem kom ett papper där vi fyller i namn, personnummer, adress, namn och personnummer på partner och sedan flera tomma rader "Ange här nedan varför du söker till Reproduktionsmediciniskt centrum:"
Vi tänkte börja på det igår, men det är ju lite kluvet - hur formulerar man sig här för att komma i åtanke för utredning - den här ska läsas av en läkare som gör en bedömning på huruvida vi får komma eller ej... I själva verket tror jag att våra mf ligger oss "i fatet" i det här sammanhanget - hade vi inte blivit gravida alls på 15 månader hade det varit en annan sak, nu är det trots allt "bara" sex månader sedan vi blev gravida sist...
Jag börjar tänka nu på om det dröjer ytterligare månader - jag kommer att vara närmare 34 när vi får ett första barn och tja, 36-37 typ innan nummer två... Jag vet att jag inte är den äldsta i tråden, så ta det inte fel, men jag har ju gått i tron att jag skulle få ett barn som 32-åring...
Förstår hur du menar, undrar också vilka "nackdelar" som missfall, ålder, sjukdomar i släkten osv som väger tyngst när de gör en bedömning och vilka av nackdelarna som gör att man inte kvalificerar för en utredning...

Man vill ju gärna framhäva rätt saker (även om det låter otroligt cyniskt). I och för sig tycker jag att det faktum att man måste få tre missfall för att få en utredning är extremt cyniskt! Sedan vet jag inte heller om de tar hänsyn till hur man mår psykiskt av att ha försökt så pass länge och att missfallen tar hårt på en mentalt...
Saftis: Hoppas att tomten läser din önskelista!
Ego: Hade svärmor på besök idag och vi berättade hur det ligger till för henne. Även om ingen frågar eller ens hintar om vi ska skaffa barn, så kändes det som det var dags att vara ärliga. Visste att hon också fått missfall, men inte att hon fått fyra stycken...

Hon tog det bra även det kändes som hon mer ville ventilera hennes egna missfall än våra, men det är kanske inte så konstigt att det rör upp gamla känslor hos henne. Känner att det verkligen börjar ta på mina krafter nu, speciellt mentalt. Känner mig väldigt håglös och har svårt att motivera mig själv att ta tag i saker, både hemma och på jobbet. Kanske inte känner mig så ledsen utan mest nedstämd och trött, det är till och med så att mannen börjar reagera. Ser fram emot julen med ljus och lite ledighet, vet samtidigt att det var under julhelgen förra året vår knodd blev till. Då kändes allt så hoppfullt och nu känns chansen att vi ska kunna få barn så långt bort...