Anknytning

Jag vill också prata om anknytning! Jag tror precis som du säger att det kan bidra till en otrygghet när föräldrar inte bekräftar barnens känslor. Frågan är dock hur mycket enbart just det skadar anknytningen? Att skrikmetoder gör det är ju en självklarhet. 

Är det så vanligt med dålig anknytning? Skrikmetoder är ju, åtminstone i min yttre bekantskapskrets väldigt vanligt.

En vän till mig skolade in sin 17-månadergammal son på en dag. Han blev aldrig ledsen, han protesterade inte någon gång. Och hon gratulerade sig själv till hur trygg han är som inte blir mammig.

Intressant lägger i favoriter och återkommer. Nu ska jag natta sonen...

Hoppar också med här . Jag är övertygad om att anknytning är ett mycket komplext begrepp....att det finns triljoner steg mellan kass och superb anknytning. Jag tror det handlar väldigt mycket om helhet......hur ett barn bemöts generellt av sina närmaste så att säga. Jag tror att anknytningen kan få sig en törn av allt möjligt (både tidigt och sent = inte enbart i småbarnsåren), och att det är något alla barn-föräldrarelationer råkar ut för eftersom vi är just mänskliga. Jag har två täta barn och jag vet att jag gör och säger tokiga saker då och då....nästan alltid är stress boven i dramat. Samtidigt behöver ju barn möta just människor = varelser med brister . Dessutom är ju barn individer.....och som individer påverkas de olika av olika saker så jag tror inte heller att man kan generalisera och säga att så här och så här är det....gör du detta respektive inte detta så får du och ditt barn anknytning i grad X.

Men hörni - det finns ju en massa forskning om anknytning? Varför inte läsa om det också?

Undersökningar visar att generellt sett har ungefär 15 - 20 % av barnen i väst en otrygg/undvikande anknytning. Det är väl inte så jäkla många?

Anknytningen har inget ÖHT att göra med ADHD eller autism - det är inget att ens diskutera. Autism är ett medfött funktionshinder. Man kan inte göra sitt barn autistiskt. Autistiska barn knyter an i precis lika hög grad som andra barn. ADHD är också ett medfött tillstånd som yttrar sig på olika sätt genom livet. Det har inte heller med anknytning att göra.

För att kunna skapa en anknytningsrelation till någon krävs en stabil relation över tid, så många täta separationer skadar absolut anknytningen - det var ju just separationer som fick Bowlby att öht formulera anknytningsteorin (han tittade på barn på sjukhus på den tiden föräldrarna inte fick stanna).

Likaså ska man akta sig för att anta att den trygga anknytningen alltid är den bästa - i vissa situationer är det oerhört mycket mer adekvat att vara otryggt anknuten, tex. Däremot har man sett att tex en otrygg anknytning ökar risken för depression i vuxenlivet.

Det viktigaste är att man får lov att skapa någon form av organiserad anknytning som liten, eftersom det gör att man har en mall för hur man öht ska interagera med omvärlden. Den enda anknytningsrelation som är dokumenterat skadlig är den desorganiserade, den som tillexempel skapas i relationer som är grundade på rädsla (där det förekommer våld etc).

Läs Brobergs bok om anknytning, den är jättebra! Om man inte har något emot att läsa på engelska kan man också gå direkt till källan och läsa Bowlbys böcker, han var fantastiskt lättläst, positiv och öppensinnad för att vara en brittisk överklasssnubbe på 40-talet!

Jag håller helt med TygTiger!

Vill tillägga att man abolut inte kan säga något om anknytningen bara genom att ett barn är lätt eller svårt att skola in på dagis. Otryggt anknytna barn kan reagera genom antingen självständighet eller ängslighet vid separationer precis som tryggt anknutna.

Sedan kan kanske missförståndet om samband mellan autism och anknytning komma från att barn som helt saknat anknytning - dvs barn som i princip vuxit upp utan mänsklig kontakt eller med helt känslomässigt avtrubbade vårdare (vi talar extrema förhållander som barn uppvuxna i garderober) - drabbas av ett tillstånd som på vissa sätt liknar grav autim, men det har helt andra orsaksammanhang (väldigt grovt förenklat får de här barnen inte den känslomässiga respons de behöver medan autistiska barn inte är mottagiga för den).

Kul att det kommit folk till tråden . Jag återkommer så fort jag får tid (det har varit en hysterisk vecka). Det här med att autism skulle orsakas dålig/ otrygg anknytning är definitivt ingenting jag tror på själv (har själv barn med denna diagnos och vet att det är biologiska orsaker). Men tyvärr stöter jag fortfarande på den eländiga vanföreställningen ibland (speciellt hos endel äldre) och därför är jag lite nyfiken på vad folk i allmänhet tror. 

Att fostret skulle knyta an redan under fosterlivet (och att skador uppstår om så inte sker) är ingenting som känns särskilt vetenskapligt underbyggt heller (utan att ha kollat forskningen). Jag hittade denna teori på hemmaföräldrar.se och har aldrig stött på det i något annat sammanhang. Har någon annan det?

Det där med att otrygg/undvikande anknytning skulle vara bättre i vissa lägen är helt nytt för mig. Så har jag aldrig tänkt, utan bara antagit att det skulle vara sämre än en trygg anknytning. (Nu har jag ju varken läst Broberg eller Bowlby, bra med boktips).

Vi jobbar mycket med kommunikation och samspel hemma och det går ju hand i hand med anknytningen. Eftersom sonen har autism är vi extremt lyhörda för olika kommunikationsförsök och vi svarar alltid när något av barnen försöker kommunicera oavsett om barnet kan prata eller inte. Vi är bra på att bekräfta känslor som rädsla, sorg, glädje. Däremot känner jag att vi sviker barnen när det kommer till ilska. Jag blir ofta lika arg som barnen och det blir en hel del tjat och skäll från min sida. Vilket såklart resulterar i att barnen tar efter och skriker ännu mer och blir ännu argare. Jag jobbar på att jag ska hantera deras ilska bättre och jag tänker mycket på att jag inte är någon vidare förebild för dem när jag beter mig som en tre-åring själv. Jag  tror nog att anknytningen får sig en liten liten törn varje gång våra bråk urartar.

På tal om anknytning så har jag en kompis som har adopterat två barn.  Hennes barn bodde i fosterfamilj istället för barnhem i ursprungslandet och det har bidragit till att de haft någon att knyta an till redan från starten. Till skillnad från många barn som bott på  barnhem den första tiden, så har hennes barn tex skrikit från start när de varit hungriga eller velat komma upp i famnen. Det är ett tecken på att barnen haft det ganska bra eftersom barn som bott på underbemannade barnhem slutar att skrika efter ett tag eftersom det aldrig lönar sig. Så hemskt.

Hittade faktiskt Bowlbys A secure base översatt till svenska på lokala biblioteket. Den är bra, håller med om att Bowlby är open minded och tänker ganska tvärvetenskapligt. Broberg hade de inte alls förvånande nog.