Anknytning

Men hörni - det finns ju en massa forskning om anknytning? Varför inte läsa om det också?

Undersökningar visar att generellt sett har ungefär 15 - 20 % av barnen i väst en otrygg/undvikande anknytning. Det är väl inte så jäkla många?

Anknytningen har inget ÖHT att göra med ADHD eller autism - det är inget att ens diskutera. Autism är ett medfött funktionshinder. Man kan inte göra sitt barn autistiskt. Autistiska barn knyter an i precis lika hög grad som andra barn. ADHD är också ett medfött tillstånd som yttrar sig på olika sätt genom livet. Det har inte heller med anknytning att göra.

För att kunna skapa en anknytningsrelation till någon krävs en stabil relation över tid, så många täta separationer skadar absolut anknytningen - det var ju just separationer som fick Bowlby att öht formulera anknytningsteorin (han tittade på barn på sjukhus på den tiden föräldrarna inte fick stanna).

Likaså ska man akta sig för att anta att den trygga anknytningen alltid är den bästa - i vissa situationer är det oerhört mycket mer adekvat att vara otryggt anknuten, tex. Däremot har man sett att tex en otrygg anknytning ökar risken för depression i vuxenlivet.

Det viktigaste är att man får lov att skapa någon form av organiserad anknytning som liten, eftersom det gör att man har en mall för hur man öht ska interagera med omvärlden. Den enda anknytningsrelation som är dokumenterat skadlig är den desorganiserade, den som tillexempel skapas i relationer som är grundade på rädsla (där det förekommer våld etc).

Läs Brobergs bok om anknytning, den är jättebra! Om man inte har något emot att läsa på engelska kan man också gå direkt till källan och läsa Bowlbys böcker, han var fantastiskt lättläst, positiv och öppensinnad för att vara en brittisk överklasssnubbe på 40-talet!