Together: Det är väldigt känsligt ämne har jag kommit på. Jag tycker du har all rätt i världen att reagera! Jag är likadan, jag kanske beklagar mig för min man när foglossningen är överjävlig, men aldrig utan att tillägga; "jag tar det så gärna, bara de kommer ut friska". Men jag skulle aldrig klaga över att vara gravid, jag är väldigt ödmjuk inför det och tar ingenting för givet. Däremot tror jag många som inte har gått igenom det vi har gjort och kämpat så hårt, kan förstå den längtan och orättvisan vi känner.
Jag kommer ihåg när vi precis hade fått vårt första MA och en kompis blev gravid bara några månader senare. Vi firade nyår ihop och hon kanske var i 7 månaden och beklagade sig hela kvällen och sa saker som att " jag fattar inte varför alla tycker det är så underbart att vara med barn, det är det värsta jag har gjort" etc etc. Och det enda jag kunde tänka på var att jag hade ca 10 dagar kvar till min bebis skulle ha fötts. Fy, vad ledsen och upprörd jag var! Hennes man tog henne avsides och gav henne en ordentlig utskällning men det hjälpte inte (vi har ingen kontakt idag...). Jag var rädd då att jag överreagerade och kände mig missunnsam....
Både jag och min man är noga med att inte prata om graviditet, symptom, bebisar etc när vi är i större sällskap för man vet aldrig vilka som går igenom det vi har gjort och hur dåligt de kanske mår, jag tänker på det ofta.
Ojojoj, vad långt det blev! Jag ville väl egentligen bara säga att du har rätt till dina känslor och åsikter och de som reagerade så starkt på det kommer aldrig att kunna förstå hur du menar... tyvärr! Kram till dig!
