4 missfall.. Finns det hopp?

Hej tjejer!
Nu var det länge sedan jag skrev här, men jag har faktiskt lyckats bli gravid igen! Idag är jag på v9+0 och på VUL i torsdags såg vi en liten krabat med pulserande hjärta! Både jag och sambo grät av lycka så vi missade tyvärr när krabaten viftade med armarna, men Lennart B sa det så då får vi väl tro på det! :)

Nu håller vi tummarna för att den lilla ska stanna kvar och tar blodprov för KUB på måndag och resten av KUB/NUPP den 26:e.

Hur har ni andra det?

Usch, vad hemskt! Jag tycker att ni är starka som orkar försöka igen. Ge inte upp, en dag är det er tur!

Men, usch, Mimmi! :(
Hopps att du kan samla dg och få en bra jul, trots det!¨
Det är verkligen så fruktansvärt orättvist att en del av oss ska utsättas för sådant här, medan andra blir gravida och föder barn till höger och vänster! :(

Stor kram och ge inte upp!!

God Jul till dig också!

Pimpinellan: Jag förstår verkligen att du känner dig bitter. Vi har ju också blivit omsprungna av ALLA. Och då var det vi som började försöka först och de andra har redan fått minst två. Det första barnet i "gänget" som kom kändes inte bittert, bara snopet, men ju mer åren gick kändes det värre och värre för varje "Grattis" man var tvungen att kläcka ur sig. Sen ett år tillbaka vet de flesta om vår sits och de har varit så stöttande man kan begära.

Det är ju inte deras fel att de får barn och inte vi, det kan ingen göra något åt, men man kan påverka hur man beter sig. Dvs de behöver kanske inte klaga varje dag på foglossningar eller brist på nattsömn. De flesta av mina nära kompisar vet ju om detta och de andra, ja, de kan jag ju inte klaga på eftersom de inte vet nåt.

Jag har oftast blivit rätt bemött, men när folk säger "slappna av" osv, då säger jag till direkt att sådana saker vill jag inte höra, för då hade vi redan fått tio ungar....

Nu är ju jag äntligen gravid igen och längre gången än jag någonsin har varit förut (sjunde gången gillt, v 16+6 idag) och jag är verkligen inte en avslappnad och glad gravid kvinna. För det första fattar jag fortfarande inte att det är en bebis i magen, för det andra så skämtar jag hela tiden om graviditeten, men kan inte riktigt ta den till mig. Efter alla kamper känns det inte som att det är på riktigt, dvs jag väntar bara på bakslaget.

Jag har också blivit sur och bitter och hatat alla j-a mammor som bara spottar ut ungar till höger och vänster (Hade till och med en tråd här på FL som hette Kaninkokerskorna, där det var okej att vara sur och bitter av just den anledningen). Det höll dock på att äta upp mig inifrån och vi har fått jobba rätt bra för att skaffa oss ett liv som inte bara går ut på att göra barn. En sommarstuga och ett hus har det blivit sedan vi började och mycket tid och energi har lagts på dem istället för att vara arg. Vi orkade helt enkelt inte vara arga längre.

Jag hoppas verkligen att du Pimpinellan, och alla andra här inne, fortsätter att kämpa och att ni inte ger upp. Lennart B sa för länge sen till oss: "Ge inte upp, för de allra flesta funkar det till slut. Ni måste bara våga försöka igen. Det är jobbigt att försöka hela tiden, men det är det som är viktigast."

Och till slut gick det ju så här långt i alla fall. Så kom igen tjejer, ge inte upp! Svär och gorma och tillåt er själva att vara arga, men om ni har vänner ni i övrigt gillar, gör det inte inför dem. Men släpp ut det någonstans för det är inte bra att hålla det inom sig. Du Pimpinellan må ha låtit arg och bitter här, men det är ju det vi andra är till för: Att lyssna och förstå det som få andra förstår.

Det ÄR jävligt jobbigt med upprepade missfall och MA och de flesta kan nog inte ens sätta sig in i ETT. Det vore konstigt om man inte blev bitter och trött ibland. Så glad och enkel är nog ingen.

Jag hoppas att du ryar och surar och står på, men att det inte innebär att du också ger upp!
(Vill du ha en "sparringpartner" som lyssnar och gormar med dig mer privat, så inboxa)

Ha det så fint du kan nu i mellandagarna. Hoppas att du kan vara ledig och vila upp dig något och så tar vi nya tag nästa år!
Kram

Hej Siolina! Välkommen hit, även om det inte är någon rolig tråd att bli välkomnad i!

Jag har inte fått några diagnoser om immunproblem. De har inte hittat något "fel" vare sig på Sahlgrenska eller i Borås (där jag är med i Lennart Blomsqvist studie om upprepade missfall). Enligt dem så är det bara att fortsätta att försöka, vilket kan kännas tröstlöst.

Jag vet att en del har försökt med akupunktur med gott resultat, men så länge man inte är medicinskt kontrollerad är det ju alltid svårt att säga VAD det är som gör att det helt plötsligt funkar. Men man kan ju alltid testa sådana saker som akupunktur! Så länge man går till en som vet vad man gör, kan det ju inte skada? :)

Det är samma för mig: Jag blir inte heller sjuk så ofta och har ett gott allmäntillstånd med blodvärden och allt sådant, men missfall det fick jag. Sex stycken för att vara exakt. (Nu är jag gravid igen och snart i v 18) En del studier visar att vissa kvinnor är mer fertila än andra och även "sämre" ägg fäster, dvs sådana som andra kroppar rensar bort direkt. Det skulle kunna vara en förklaring, men det finns nog hur många som helst...

Har ni gjort någon missfallsutredning ännu? Om man efter den begär ut sina provresultat, kan man ju se vad det är för värden som verkar "fela". Jag har inte själv undersökt mina eftersom jag har lagt min tilltro till Lennart B, men det finns ju många duktiga här som kan hjälpa dig att reda ut vad som är vad.

Det finns väldigt många olika grenar att "snöa in på", vi valde Lennart. Dels för att han har varit bra rent mentalt för oss, dels för att vi faktiskt inte orkade ta tag i Aten-biten. Den kändes övermäktig för oss. I denna tråd finns många olika "inriktningar" och många att fråga och söka stöd hos. Alla kanske inte hänger här dagligen, men jag tror att de allra flesta är villiga att stötta dig om du har frågor.

Vi har ju alla upplevt detta hemska med upprepade missfall och vet hur jävligt det är!

Jag tycker verkligen inte att det är kört! Om ni känner er tillfreds och har tillit till Karolinska så fortsätt med dem! Vi kände oss ignorerade av Sahlgrenska och fick inte svar där, men i Borås stortrivs vi. De respekterar att vi är oroliga och stöttar oss så långt de kan. Så den svenska vården KAN ju funka om man hittar rätt.

Jag kan tyvärr inget om Ivf eftersom vi har lyckats bli gravida på egen hand. Det var väl det enda som faktiskt funkade hyfsat. Jag är 37, snart 38 och äggen har väl sämre kvalitet när man blir äldre. Det kanske krävs fler försök, helt enkelt?

Oavsett: Kämpa på, det kanske är just nästa som funkar!

God fortsättning! 2013 blir det bästa året, tjejer! KRAM

Vad tråkigt att det inte funkade, trots LB! :( Var ni med i studien eller vet du att ni fick ASA? Kommer ni att gå till honom nästa gång också, eller hoppar ni över LB då?

Jag håller tummarna oavsett!!

Skönt att höra att de inte ger upp!
Och självklart ska det bli massa lyckliga historier i denna tråd! :)  Heja!