Min man är inte snäll mot barnen :-(

Jag tycker du ska bryta förhållandet och sedan kräva största delen av vårdnaden. Att han har ungarna kanske varannan helg, så blir det inte lika stressigt för honom. Han vägrar ju att försöka förbättra sitt tålamod så...
Börja med att fråga honom vad han tycker om den idén. Han tycker ju uppenbarligen att ungarna bara är jobbiga, så fråga om han skulle tycka det kändes bra om du hade dem hos dig oftare.

Om han inte vill vara med barnen så komemr han inte vilja ha dem så ofta och då slipper de honom. Jag tycker ty ska ta barnen och sticka.

Det låter som att din man kanske är deprimerad...?? Med det sagt finns det förstås ingen som helst ursäkt för hur han behandlar sina barn. Han verkar stå helt utan insikt om hur han beter sig och hur han påverkar dem. Att han ser sina egna barn som "de värsta barnen" och inte förmår sig att glädjas åt dem låter otroligt sorgligt och det kan få  förödande effektier på barnens självkänsla... Hans häftiga humör, hastiga utbrott och negativa attityd är så klart hemsk negativ för barnen. Tänk igenom din situation, kan du fortsätta leva så här? Kan dina barn fortsätta leva så här? Du verkar ha kommit fram till att ni inte kan det. Ställ ett ultimatum; antingen söker han hjälp för sitt mående och sina utbrott eller så får ni separera så att du och barnen för en dräglig tillvaro. Svårt eftersom han verkar sakna insikt om hur illa han gör sin familj.... Du kan nog inte hjälpa honom genom att stanna kvar och acceptera situationen. Du har ju försökt att få honom att förstå.

TS: Jag känner tyvärr igen mig jättemycket i sin situation.
Min man och jag har 3 barn och han behandlar dem lika illa som din man.
Han skriker och beteer sig osv. Mot mig är han också elak, kallar mig ord och hotar osv.

Jag har inga råd för jag vet inte själv vad jag ska göra.
Är dessutom utbränd och har svårt klara vardagen ändå.

Vill gå men han vägrar mig att ta med barnen.
Och han vägrar själv gå.

Vi har börjat i nån slags familjerådgivning hos kommunen och jag hoppas de kan hjälpa oss.
Så det rådet kan jag iofs ge - att ni tillsammans söker hjälp.
Och om han inte är villig att förändra sitt beteende - då måste du gå.
Men tänk på att planera det noga och så så att du inte riskerar att förlora dina barn osv. 

Min pappa gjorde så när jag var liten.

VARJE gång någon skriker på mig eller enbart höjer rösten ryggar jag!!! 

Gör nåt åt era situationer innan det sätter för stora spår hos era barn. Kan även berätta att ett av mina tidigaste barndomsminne är från 5 års åldern å det e inte nåt possitivt jag kommer ihåg. 

Lycka till

Om du skulle lämna din man så skulle du säkert märka på dina barn om han inte var snäll med dom.
Dvs dom vill nog inte åka dit då.
Kom ihåg att du inte kan lösa din mans problem och om han inte är villig att ändra på sig eller söka hjälp så är det din skyldighet mot dina barn att tänka på deras mående. Det är du som måste bestämma när din gräns är nådd för var du själv orkar med och vad dina barn.

Sen kan jag inte låta bli att kommentera anonym 4 där det står "han vägrar låta mig ta med mig barnen".
Han kan faktist inte vägra låta dig ta barnen för är man gift så har man delad vårdnad så att ta med sina barn bryter man inte mot lagen. Den andra parten har inte rätt att ha barnen mera "bara" för att den blir lämnad....
Minimum är att ha barnen varannan vecka.
Barnen mår dåligt av att leva i ett dåligt förhållande.

Ojojoj din berättelse påminner lite om hur vi har det hemma hos oss.
Jag påpekar detta för min man, om och om igen. Försöker dra liknelser, talar om hur fel han gör när han skäller på barnen. Han vet att han gör fel och han har bättrat sig en aning men långt ifrån helt och hållet.
Han ångrar sig oftast efteråt (speciellt när barnen har somnat), då lovar han att bättra sig.
Får se om jag får ordning på han.
Så jag hakar på den här tråden för att se om det kommer några bra tips!

Samma sak här, jag blir så stressad och får panik i hela kroppen, skakar och börjar ibland gråta (26 år är jag nu)..
 Min karl var elak mot barnen under en period men jag sa till honom och jag förklarade hur ledsen jag bli, för barnen är så små att dom inte kan säga hur de mår, 1.2 år + 2.5 år.. Stora barnet blir ledsen och springer till mig.

 Min karl gav sig och säger att dom är det bästa som finns efter att ha varit på en minisemester.Han sa att han saknade dom så det gjorde ont!
 Det älskar jag att höra.

 Sen har jag sagt:
 "Genom barnen når du kvinnans hjärta".
Det citatet gav mig min snälla gubbe tillbaka.

 Du kan skrika åt honom när han skriker.

 Ett annat sätt som är jäkligt effektivt är att när han blir elak, då tar du barnen och går till ett annat rum, säg åt honom att han inte får behandla dom så, det tolererar du inte, det sätter djupa spår i barnen.
 Som sagt, 26 år är jag och börjar fortfarande gråta o får panikatacker av allt psykiskt våld (aldrig fysiskt men det skulle vara mkt bättre, då hade jag fått ett blåmärke o sen försvann det, den psykiska terrorn sitter i hela livet ut!!)

 Hoppas han skärper sig!
 Kram

Det var familjerätten som gav mig rådet att INTE flytta för 
OM jag flyttar själv kommer rätten använda det emot mig,
och OM jag tar barnen med mig kommer jag inte kunna
folkbokföra dem på nån annan adress.

Så jag vågar inte göra något...

Ni som varit där vi är och gjort något - VAD har ni gjort???? 

Kan du inte polisanmäla honom? Gå till polisen o fråga vad du ska göra, dom borde kunna hjälpa dig, du är rädd för att han ska skada barnen, om inte fysiskt så psykiskt, nån jäkla hjälp ska du få, förbannat konstigt att det är som du skriver.
 Om man känner sig hotad ska man ju få hjälp!!

 Hoppas du får hjälp. Kram