Är det ok att er 14-åring sova över hos flick- pojkvännen, och är det ok att flick- pojkvännen sover över hos er?

Nu är ju inte mina flickor 14 ännu jag har 10 år kvar innan äldsta blir 14 men det var ju bara 6 årsen jag själv var 14 år. Och mina föräldrar förbjöd oss ifrån ganska mycket vilket blev att man smög med mycket och var tyst istället..

Som andra skrivit beror det ju lite på också om det är en pojkvänn sen två dagar tillbaka eller 3 månader tillbaka. Tycker iallafall jag spelar roll. Jag känner som så att han gärna får sova över hos oss tills dom varit tillsammans ett tag och man kanske hunnit träffa hans föräldrar eller iallafall att man hunnit lära känna killen lite mer sen hade dom kunnat få sova över hos honom. Låter kanske lite gammal modigt. Men det är så jag planerat att göra iallafall sen får vi väl se hur det blir när man väl står där.. Man kanske känner helt annorlunda.

Sen håller jag mycket med i vad Kaji säger också. Man får ju titta lite på omständigheterna också Men jag hade ju inte sagt blankt nej eftersom att man ändå vill vara en del av barnets liv och risken finns att om man har för mycket regler och för höga krav så blir man istället totalt utestängd från barnets liv.. Och det vill man ju verkligen inte

Ja och dels det att man måste känna att man kan lita på sina föräldrar, att man kan prata om sånt som man gjort fel, sånt som kanske inte var så smart gjort utan att det blir världens bråk om det. För hur många har egentligen inte gjort något dum som tonåringar? Min mamma och jag hade ju inte komunikation överhuvudtaget trots att vi bodde i samma hus. Vi hade aldrig någon diskussion om P-piller, medans vänners mammor satt på ungdoms mottagningen med dom redan när dom var 13 år och väntade på P-piller.

Öppenhet, förlåtselse, respekt, förståelse och hjälpsamhet. När man blir tonåring tycker man ju inte att man är ett barn längre och uppskattar ju om vuxna pratar med en som en vuxen människa. Jag tror att dom föräldrarna som faktiskt kan se sina tonåringar som vuxna i vissa situationer och kunna prata med dom om allt mellan himmel och jord dom får ju bättre relation till sina barn och dessutom får dom en chans att vara lite mer delaktig i barnets liv. Sen ska dom självklart inte alltid behandlas som vuxna men just när det kommer till att kunna prata med varandra att man försöker att inte se sitt lilla barn som ett barn längre..

Kan ju tilläga att jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och har haft väldigt dålig kontakt med min mamma sedan dess trots att alla sa att den skulle bli bättre om man flyttade hemifrån. Men det finns ju andra saker som bidrag till det med. Men främst av allt att jag aldrig kunnat lita på henne eller kännt att hon lyssnat eller respekterat mig.

Nu skrev jag min livs historia men kanske bra för andra att veta i sånna här situationer hoppas du orkar läsa

Så lite så Tycker ändå det är lite komiskt att det finns en massa böcker om hur man uppfostrar små barn och bebisar men efter en viss ålder finns det ingen bok eller något som kan hjälpa en