Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej!

Har suttit och läst hela tråden nu och blir så ledsen för det ni behövt gå igenom, men såå glad att många av er lyckats bli gravida igen!
Har inte gjort abort pga av ds, men har däremot ett litet liv i magen med trisomi 13. Oförenligt med liv enligt läkaren och jag har fått tid för avbrytande nästa vecka. Hittar ingen tråd där jag passar in, men känner att ni här verkar så fina och snälla och har förståelse för det här med att avbryta pga kromosomskada. Det gör så ont i mig! Jag känner redan små sparkar och rörselser, är någonstans i v.16-17 nu...
Säger som ni, ingen som inte varit i denna situationen vet hur det är att fundera och fatta beslut kring detta. Vi pratade mycket när vi väntade på mkp-svaret, barnet hade 7 mm i nackspalt och vi visste ju nästan säkert redan innan svaret att det var en kromosomavvikelse. Visste bara inte vilken. Vet inte om det spelat någon roll heller. Jag kände bara att jag inte visste någonting alls om hur vi skulle tänka och känna förrens svaret kommit och man har allt svart på vitt. Såå svår situation och många tror att de är så säkra på hur de skulle göra innan de ens varit här...jobbigt.
Jag är såå rädd för själva avbrytandet. Hur lång tid tog själva aborten för er? Tittade ni efteråt? Blev ni sjukskrivna efteråt? Hur länge blödde ni och hur fort blev ni gravida igen? Förlåt för många frågor....Vet att det finns svar på mkt av detta långt bak i tråden, men om ni orkar svara?

Usch, hur överlever man? Jag känner mig så ledsen, vaför just vi? Det händer ju bara andra, vi är ju unga och friska osv...

Tänkte på massor jag skulle skriva, men känner mig tom och ordlös...

Lycka till med graviditeterna och graviditetsförsök!

 

Åh vad ni är gulliga! Tack så jättemycket för att ni delar med er av era erfarenheter. 
Jag har idag fått Mifegyntabletten och ska in igen på onsdag morgon. Känns otroligt jobbigt, men skönt att se att ni klarat det. Men med en sorg i hjärtat.

Jag är otroligt tacksam för erat fina stöd! 

Tack så mycket!
Det gick ok, fyy vad ont det gjorde. Efter vattnet gått och mycket morfin blev det bättre. En liten liten änglapojke som var tillväxthämmad redan nu, hade läppspalt , skallbensdefekt och lite andra missbildningar. Men ändå min och så fin! Jag tror inte att han hade överlevt graviditeten och definitivt inte ett liv utanför livmodern.
Det känns bra att inte behöva gå och vara gravid längre när man vet att man ska avbryta. Men så fruktansvärt tomt och sorgligt. Livet är en bergochdalbana just nu.

Moderkakan ville såklart inte komma ut så jag blev sövd och skrapad. Efteråt har jag mått helt ok haft mycket sparsam blödning. Idag blöder jag nästan inte alls, så nu blir jag lite orolig för det istället...

Nu ska jag gå och mysa med min familj lite. Kommer aldrig att glömma den här lille lille pojken...
 

Tack för erat stöd!
Vilka underbara nyheter Millan! Ett litet pickande hjärta. Är så glad för din skull!

Jo nu efteråt känns det bättre och bättre. Saknar min lilla pojke! Jag är så glad att jag tittade på honom, höll honom och själv fick bädda om honom i den lilla filten som jag haft innanför BH:n hela veckan innan.
Jag mår bättre och bättre och längtar redan efter en ny graviditet.

Lycka till alla ni gravidisar!