Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej Millan! Jag läste din presentation och känner igen mig mycket i dina upplevelser. Oron av att vänta barn igen och inte kunna njuta av graviditeten. Ska det bli missfall är den frisk?  
Jag hade tur som kunde konstatera att det var ngt fel redan på nupp och inte väntade till rutinul som med min första men friska pojke är jag otroligt glad för. Vi fick ju tre pojkar på rad med  syndrom och jag förstod inte varför dessa skulle vara så envisa. Att avbryta första var värst då vi inte visste om doktorn hade rätt. Läste på nätet om när de haft fel osv. Att ta det där pillret som avstannar grav är hemskt. Det var skönt att få bekräftat att doktorn haft rätt och att barnet knappast hade överlevt till förlossning ens. Att det sen visade sig vara ärftligt var inte lika skönt att veta, men dessa barn kan inte överleva och det var en viss tröst.
Att sen nu när vi äntligen blev gravida med en liten som ej hade detta syndrom och gå igenom fostervattensprov var inte ett enkelt val. Min man vill absolut inte ha ett barn med syndrom om det går att undvika och jag har tänkt samma men nu när jag skulle göra det tvekade jag mycket. Det kanske inte blev så sjukt och älska det skulle vi gjort båda två osv.  Som tur var slapp jag ta det beslutet. 
Att som du gå igenom två aborter pga downs .. Nej jag förstår verkligen att det uppstår tvivel, det är inget konstigt med det . 
Men ge inte upp! Är säker på att det går bra för dig till slut.

Hej Millan! I den första graviditeten upptäcktes att det var ngt fel  väldigt tidigt, v 10 och jag var på gränsen att kunna få en skrapning sa de. Men sen tar det tid att få en abort, det ska inte infalla på en helg, vi skulle dit flera ggr först på en inskrivning, sen för att äta pillret (som de var tvungna att observera, vilket jag slapp de andra gångerna, utan tog med det hem) sen in för att sätta igång förlossningen så det drog ut på tiden, är inte prioriterad så tidigt. Läkaren ville även göra en obduktion och då var två-stegsabort enda utvägen.
Vid obduktionen upptäcktes att fostret uppvisade tre fel och då är det ett syndrom.
Vi har haft kontakt med genetiken i Lund och de handhar en tredjedel av Sverige och hade bara ett fall förutom vårt.
De skulle leta efter de kända gener som orsakade detta syndromet men det visade sig att de inte hittade dessa varken hos mig eller min man. Sen hade de tydligen inte levande material från fostret trots två aborter så vid tredje aborten tog vi ett fostervattenprov för att de skulle få det, vet ju inte om det behövs framöver.
Eftersom missbildningarna syns tydligt på ul från v 13 ung så tycker de att det räcker och de kan inte göra Ivf eftersom de ej vet generna. Läkaren tycker inte att det är länge men själv tycker man det. All illamående och trötthet och allt man går i genom i början  och göra det om och om igen. Blää! Sen har vi ett friskt barn så vi hade fått betala själva även om jag hellre gjort det.  

Vi hade bra otur att vi båda var bärare, annars hade det inte märkts något. 
Vi har en frisk son och det är en riktig tur. Hade vi inte haft det är jag inte säker på att vi orkat. Efter andra aborten funderade jag allvarligt på en spermiedonator eller liknande, tankarna var många =)

Nej, jag har riktigt svårt att slappna av denna gången fast allt ser bra ut, tyvärr. Det är dumt att gå och oroa sig. Men nu fick jag tex en ordentlig sammandragning och läste på om allt det och började oja mig  och om det gör ont så funderar man på om det är ett missfall på gång osv På tisdag ska jag in på rutinul och till dess vill jag känna rörelse flera gånger om dagen för att vara nöjd =). 

Att ha 50% risk är inga roliga odds men det är ju slumpen som avgör, varje gång är ett nytt slag med tärningen.
Jag var glad att man ändå kunde se det så tidigt även om det var jobbigt. Mkp kan också göras relativt tidigt och det är en bra sak i allt elände. Har du sett mitt liv som hund? Pojken refererade allt till hunden Laika som skickades till rymden utan att få komma hem och det hjälpte honom i sitt elände. 
Jag tänker på min syster som inte får se sitt barn växa upp. 
Har gjort ett inlägg i en annan tråd om -Meckel-gruber syndrome om du inte sett det.
Sköt om dig! 
/me
 

Millan! Jag har sett ditt inlägg och svarar dig i morgon. Skrev ett långt inlägg i en annan tråd så jag måste lägga mig nu. Men jag har sett dig =) Sov gott
/me 

Hej igen! Jag vet inte så mycket om ivf pgd förutom att det var lite därför vi har skickat våra och våra fosters gener på analys för att isf få hjälp. Det verkar som om det tar lång tid iaf och det är frågan om du ska våga vänta på det.
De verkar som om de vet vad de ska titta efter, ni har inga barn och det är stor ärftlighetsrisk så ni borde få göra det kan man tycka. 

Min gubbe ville inte heller fortsätta. Började tom med p-piller för att vi inte skulle fortsätta. MEn nej det var inget för mig längre, jag gick runt och kände mig gravid och då kunde jag lika gärna vara det. Eftersom han inte riktigt ville höll jag de två senaste graviditeterna för mig själv så länge det gick, så det inte skulle kännas så verkligt för honom. Försökte att inte prata om mitt illamående och nojjor men det blev ganska tungt för mig att bära men det fick gå. Han var varken med på de två ul där de ser om den verkar frisk eller sista aborten. På det viset fick jag honom att fortsätta. 

Kuratorn jag pratade med sa  något om kvinnor och föda barn. Kommer inte riktigt ihåg hur hon formulerade det men något om att om en kvinna inte känner sig färdig med att föda barn ska inte mannen hindra henne för det är hennes kropp det handlar om, som en inre urtidslängtan. Och jag har just fyllt 38år, (hur gick det till) och jag hade ångrat mig den dagen det är för sent om jag inte försökte så mycket det gick.
Jag tyckte att det var faktiskt min kropp och jag som ska orka och därför vill jag bestämma hur länge vi ska försöka.  Egoistiskt kanske men min man har valt att leva med mig och han ville också ha ett barn till från början innan det började strula.
Det lättaste och billigaste är trots allt att försöka själva (iaf ivårt fall då ivf ej var ett alternativ). Men en utlandssemester.. om ni nu har pengar till det så hade jag hellre satsat på bebis. Fast man vet aldrig om det tar heller. Puh! Vilken situation ni hamnat i.  

Hur vi hanterade en genetisk sjukdom? Min man vet jag inte riktigt men eftersom det är båda det hänger på så blir det lite lättare att bära tror jag. Däremot läste jag att det är vanligare i Finland och han har finskt påbrå så jag kunde skylla lite extra på honom, fast det hängde lika mycket på båda

Jo det är länge med v 13, jag stålsatte mig helt enkelt. Kände inget, det var bara en fas som skulle igenom. Men visst var det väldigt jobbigt det tar så lång tid när man väntar. 

Hoppas oxå att jag kan slappna av efter ul. Borde inte vara något då en expert har tittat så noga. Men både min man och kompis tyckte det såg ut som den hade sex tår fast läkaren räknade. men de sa inget förrän efter.. Lite spöken finns men mest av allt finns oron att nått går snett nu och tanken på att börja om från början känns inte som ett alternativ. Ha det gott så länge.
/me
 

Hej och grattis till bebin Pernilla!

Millan nu missförstod du det. Inte gick jag bakom ryggen på min man inte. Han visste att jag slutade med pillerna, han vet när jag har mens, jag markerar det på kalendern och även äl för den delen och bra på matte är han =) Men jag slutade att påpeka under själva akten att nu skulle vi akta oss om vi inte ville bli gravida eftersom jag ville och om han inte ville fick han ta sitt eget ansvar.
Men efter sista aborten, när jag hade bestämt mig så sa han inte heller emot mig längre men å andra sidan diskuterade jag det inte heller så mycket.
Har haft en del tidiga missfall med och då har jag delgett honom om när jag sprungit på toa och blött och varit orolig osv nu struntade jag i det (så gott det gick). Naturligtvis visste han om att jag var gravid, ganska svårt att dölja mitt illamående men jag höll honom lite utanför så att säga. 
Han visste om ul och aborten med men vi bor en bra bit från sjukhuset och hade behövt sova över och skaffa barn och djurpassning så då sa jag att han lika gärna kunde vara hemma med sonen.
Tyckte även att det var bättre för sonen att inte ha två helknäckta föräldrar.. 

Jo kroppen är inställd på det. och något fattas därefter. Man åker berg o dalbana på dessa hormoner tills man blir galen, och när de väl lugnat ner sig får man avbryta. Pestigt med andra ord. 

Läkaren sa, nu när vi tar ett fullständigt fostervattenprov att det slutliga resultatet inte har så stor betydelse för alla har vi någon gen som är defekt!!  Sen hur dessa gör sig i uttryck är en annan femma men det är faktiskt väldigt normalt att vara lite "defekt " sen är det en j....a otur att det  drabbar våra avkommor. 

Gubbarna här som har levt länge kommenterade min systers död med -sånt är livet och en suck, och de har så rätt. Sånt här är livet! Det är fantastiskt och orättvist  och allt i en enda röra. Och jag är för min del väldigt glad att få uppleva det =) Min systerdotter kommenterade sin mammas död med -Man måste se något bra i allt dåligt och hade inte detta hänt så hade jag inte bytt skola och fått dessa kompisarna (hon var nio år) !
Jag tycker inte om när folk minimerar min sorg med att jag har haft det värre osv men det hjälper mig att faktiskt tänka på vad som kunde ha varit värre. 
Jag vet det är svårt att förbli positiv och det är lätt för mig att säga, här sitter jag med ett barn och ett på gång men kroppen och själen behöver läkas för att blicka framåt .

Jag tror jag blödde i kanske tre veckor, åtta veckor låter mycket men vad säger läkarna om det? Tycker du ska ringa och höra med eftervården om du är orolig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att du ska må bättre och inte anklaga dig själv. När vet ni om ni kan få ivf? Förstår att ni inte vill utsätta er för en ny graviditet om det finns andra alternativ och ni kanske får vara lite mer på och tjata. 

Jag tror också att läkaren kan det där med tår, han är expert och vi har full tillit till honom även om han är dödskass på människor =) Men så länge jag känner sparkar så är jag lite mindre orolig.
Sköt om dig nu! Kram /me 

Hej! Är förundrad över folks okänslighet.
Har en vän vars bror har downs plus massor av andra problem. Min vän har haft det väldigt tufft med sin bror under uppväxten. Tror knappt att de fick ngn vidare kontakt faktiskt. Han testade båda sina barn med KUB och hade gjort abort om de haft sjukdomen. 
Lycka till ni alla med kommande graviditeter. /me