Downs syndrom - Vi gjorde abort

Jag hittade den här tråden när jag googlade på ämnet. Jag har inte läst igenom hela, för den är ganska lång... Men jag kommer att göra det så småningom. Här finns nog en del jag behöver läsa. Tack för att ni delar med er.

Jag är gravid i v 18 och är mitt i processen av att avbryta. Vi fick beskedet för några dagar sen, att barnet har DS. Ni vet ju själva hur svårt beslutet är och hur jobbigt det är..... Verkligen. Sorgen är enorm. Fruktansvärt, orättvist, åt helvete helt fel! 

Nu är det ont om tid och sen kväll, och kanske det redan står mer om det i början av tråden - så ursäkta om jag upprepar sådant ni redan varit igenom i samtalen.

Men - en fråga om någon hinner svara:
Hur upplevde ni den fysiska delen av en så sen abort? 

Jag har inte fött barn innan och vet egentligen inte så mycket om vad som väntar. Jag har fått bra info om mediciner och vad man kan förvänta sig av själva förloppet. Men skulle ändå gärna höra lite från er som varit igenom det. Gärna om ni har barn innan eller efter. Är det jämförbart med en "normal" förlossning eller enklare? Smärtmässigt alltså. Hur upplevde ni mottagandet på avdelningen från personalen? Tja, berätta gärna lite om själva förloppet om ni vill.

Tack!
 

Tack för era svar! Det känns skönt att läsa om hur andra upplevt det, tack!

Vi är hemma igen, sjukt trötta. Det har gått bra även om det varit jobbigt. SSK:n vi hade var rent ut sagt en levande ängel - helt helt underbar. Jag har fått all hjälp som behövts och blivit så väl omhändertagen av alla. Ont som fan gör det ju, men det gick. Jag är så imponerad av kroppen som bara vet hur den ska bete sig trots att jag aldrig fött barn tidigare. Så jag kände nog att jag mest fokuserade på att hänga med. Jag klarade det, och min fina fina man också.

Vi valde också att se pojken, det är jag glad för. Han var liten och fin. Lite röd, men fin. Perfekta händer och tår. Vi fick fotavtryck och bild kommer att tas som läggs i min journal sedan. Hade nog hoppats på några synliga tecken på DS, men det fanns inte. Jag var förberedd på sedan tidigare att det inte alltid syns vid denna tiden, men hade ändå hoppats. Vi har fått svar på alla våra frågor och nu återstår läkning - både fysisk och psykiskt.

Tack för ert stöd, nu ska jag nog sova en stund till. Har aldrig upplevt sådan trötthet! Totalt matt...... 

Jag känner också barn/vuxna med DS. Både privat och genom vårdyrket. Någon har ett fint och härligt liv och några har det helt enkelt helvetes jobbigt. DS är ett brett begrepp - man kan ha tur att hamna i den friska skaran. Men man måste också vara inställd på att barnets/personens liv kan vara fyllt med allvarliga komplikationer. För oss var det inte ett val vi gjorde för vår skull, av bekvämlighet. Utan ett val vi gjorde för barnets skull, med tankar om livskvalitet och värdighet.  Det är en lång lista med allvarliga komplikationer som man får vara inställd på att barnet kan få. Hjärtfel, epilepsi, demenssjukdomar, leukemi för att nämna några. 

Jag vet att det kan vara svårt att förstå när man inte själv varit i situationen och bli tvungen att välja. Jag har tidigare tänkt om mig själv att jag inte var någon som vill göra fostervattensprov för att jag helt enkelt tänkt att "det blir bra oavsett vilken skön unge man får".... "Alla barn är ju välkomna". Och JA, alla barn ÄR välkomna.  Alla är lika mycket värda! Det handlar inte om huruvida man är värdig eller inte. Det ÄR ett helvetes beslut att fatta helt enkelt.

Så Nej, för att svara direkt på din fråga:
- barnet är/var varken mindre önskat eller mindre betydelsefullt! Inte på långa vägar. Det handlar om andra saker än det. Men alla "de andra sakerna" - de blir nog först synliga för en på allvar när man väl står i situationen. Dessförinnan kan man bara gissa sig till sin reaktion och sitt eventuella beslut.

"Kattflickan" formulerar det hela väldigt bra tycker jag. 

Sorgen är enorm! Men beslutet har jag aldrig tvivlat på. 

En tanke om vad som nu händer efteråt.......

Ni som varit med om det här, hur har ni tänkt vid nästa graviditet? Har det dröjt länge innan ni känt er redo att försöka? Om/när ni då blivit gravida - har ni gjort samma tester igen, typ fostervatten/moderkaksprov? Har det gått bra för er vid nästa försök, blev det ett friskt barn?

Funderingarna är många =). Tack för era reflektioner. 

Kattflickan: Tack för svar. Jag har just läst en hel del i denna tråden och har sett din historia. Jösses vilken resa du och din sambo varit utsatt för! Å Grattis till det väntade barnet! Det gjorde mig verkligen glad att läsa, att ni väntar en liten efter så hårt slit och kämpande. Verkligen - Grattis!

Också skönt att höra att det är väldigt ovanligt med samma diagnos två ggr. Jag har frågat all vårdpersonal som vi mött och som tur är har alla sagt att de "aldrig mött föräldrar som råkat ut för samma sak två ggr". Det ger ju lite mer hopp. Ni måste helt enkelt ha en extrem otur! Och nu - Tur =) Verkligen roligt att höra att ni snart snart blir föräldrar! 

Vi har nog landat i att vid nästa graviditet gör vi moderkaksprov. KUB hoppas vi över helt. Liksom flera av er andra så känner jag att det provet är rätt meningslöst. Vi vill veta, inte gissa oss fram. Så moderkaksprov för att få så tidigt svar som möjligt och sen hålla alla tummar för att det inte blir något annat fel.

Tänk att det ska vara så svårt att få barn? Så naiv man känner sig som hela tiden har trott att det skulle vara enkelt, glädjefyllt och lite rosa moln..... Så blev det ju knappast. De där rosa molnen har jag aldrig känt, mest oro efter första missfallet och ännu mera oro efter det här avbrytandet i andra graviditeten. Tredje gången gillt va? Det  hoppas jag verkligen. Någon dag hoppas jag på att jag och min fina sambo får ett gemensamt barn. =) 

Jag trodde tiden skulle lätta sorgen. Det gör den kanske lite. Men det är fortfarande jobbigt. Kanske extra nu eftersom jag närmar mig det datumet då han skulle blivit född - om allt hade varit bra. Ibland funderar jag på om vi gjorde rätt. Jag vet innerst inne att vi inte kunde gjort på något annat sätt. Men tanken finns där ändå. Tänk om han hade varit en av de friska? Tänk om han hade fått ett jättehärligt liv med oss? Det gör så ont.

Jag är gravid igen. Väldigt väldigt tidigt. Är rädd för att något är fel denna gången också. Detta är min tredje graviditet. Första slutade i MA i v.10. Andra var pojken. Och nu försöker vi igen. Men jag känner mig inte helt trygg. På ett sätt börjar jag också känna mig "avtrubbad" i graviditeterna - lite som att "jaja, jag tror det när jag ser det" (eller håller barnet i famnen). Jag vill så gärna få ett barn. Jag hoppas så att det går bra denna gången. Jag har bett om att få extra undersökningar. VUL om några veckor - sen moderkaksprov för att se så det inte finns några kromosomfel igen. Man kan väl inte ha sån otur två gånger? Så klart KAN man, men det vore ju för jävligt helt enkelt. Det räcker nu med sorgen som redan finns. Jag vill inte mista flera barn nu.

Sorgen kommer förmodligen alltid att finnas med. Hur har ni andra det, som har lite längre erfarenhet än jag? Har ni fått barn efter avbrytandet? Lättade sorgen - eller är den fortfarande med er?

 

Tack för ditt svar. Ja, jag förstår verkligen den där "dubbelheten". Livet blir ju bra på något sätt ändå. Som för er - med en fin liten tjej. Så roligt att höra att ni fick henne! Men sorgen finns där också.

Än så länge är det bara jag o min sambo som vet om att jag är gravid. Jag vet inte när jag vill berätta för andra. Känner att jag helst vill hålla det för mig själv så länge som möjligt. I allafall tills vi vet om det är något som lever därinne. Eller tills det börjar synas.

Gick du på extra undersökningar när du väntade er flicka? Gjorde ni fvp den gången? Kub? Själv vill jag inte göra kub - eftersom det inte känns tillräckligt säkert ändå. Förra gången fick vi 1:98 på ds. Och nu känns det som att det kvittar vilka siffror jag skulle få så skulle tanken alltid finnas där "tänk om". Så vi gör moderkaksprov direkt - om vi nu kommer så långt vill säga. Jag har samma tanke som du "om nu allt går som det ska"......

 

Ja, tänk så mycket knas det kan bli i en graviditet. Egentligen är det väldigt konstigt att det blir friska barn..... Turners har jag aldrig hört om tidigare. Jag var inte heller ett dugg orolig för trisomierna. Nu är jag det. Men tänker att "man kan inte ha samma otur igen väl". 

Men ja, jag ska också gå på lite extra koll. Och jag bor på en liten ort, ett litet sjukhus - så dem jag möter vet om vår historia. Det känns tryggt o bra. Blir väldigt väl omhändertagen. =)

Familj, vänner får nog veta när jag/vi vet att allt står rätt till.

Tack för dina svar. Känns skönt att "prata" med någon som har samma erfarenhet.