JchL skrev 2013-09-18 10:17:40 följande:
Sinni: Vad skönt det är med någon som vet exakt vad jag skriver om... Tack!
Jag är hemskt ledsen för er skull! Det är helt galet att behöva gå igenom något sånt här... Sådär tänker jag också, att det varit lite lättare om någon sagt att barnet har DS men även (tex) ett gravt hjärtfel etc. Men jag vet inte... Så mycket tankar som snurrar i huvudet!
Jag & min man pratade om det där med att ha en ceremoni igår. Vi hade tänkt oss ett anonymt omhändertagande egentligen men så visade det sig att de minneslundar sjukhuset använder sig av ligger väldigt långt ifrån oss. Då bestämde vi oss för att använda minneslunden här hemma. Sjukhusprästen vill att vi kommer in till sjukhuskyrkan för en ceremoni innan vår kille kremeras... Och att vi sedan ska ha ytterligare en ceremoni vid minneslunden här hemma... Men vi har bestämt oss för att ha med oss en präst som säger några ord vid minneslunden. (Vi vet inte ens om syskonen ska vara med) Vi har tagit farväl av vår son, det gjorde vi den hemska dagen på sjukhuset. Jag finner ingen anledning att åka till sjukhuset och återuppleva allt igen. Nu vill vi bara ha en liten fin stund vid minneslunden... Jag förstår om andra har andra åsikter kring det här med ceremonier. Det här är vad jag och min man bestämt oss för, och jisses vad skönt det är att vi bestämt oss!
Kram!!!
Så skönt att ni har bestämt er hur ni vill ha det. Då behöver du inte tänka på den praktiska biten längre. Förstår att det känns bra, lite lättande kanske till o med. Man har nog med tankar ändå liksom =)
Ja,det är så olika hur man väljer att göra och hur man vill ha det. Så måste det nog vara. Vi hade också som sagt vår stund på sjukhuset. Sen kände vi inget behov av någon mera ceremoni. Däremot hade jag ett eget sätt att ta farväl på. Jag skrev ett långt brev, det kändes som ett slags avslut för mig.
Fast det är ett konstigt ord, "avslut". Det blir nog aldrig avslutat ändå. Mer ett avsked kanske.
Jag hoppas ni får en fin ceremoni =). Dröjer det länge innan det blir av?
Ja, det är väldigt skönt att det finns andra, som här i tråden, som vet vad man menar och vad man går igenom. Det hjälpte mig mycket att läsa här när jag var mitt i krisen. Nu har jag på ett sätt gått vidare. Det är inte kris mera. Men jag bearbetar fortfarande alla tankar. För mig hjälper det att skriva. Så jag skriver, mest för mig själv. Men kanske också till familjen, vi får se =). Alla bearbetar olika. För mig har det varit en blandning mellan att skriva, prata och att få en massa ensamtid med mina egna tankar. Det hjälper. Tids nog lättar trycket som du känner nu. Det får ta den tid som behövs =).
