Downs syndrom - Vi gjorde abort
Idag är det 12 dagar sedan vi avbröt vår graviditet i v 17... Det känns så overkligt alltihop... Allting gick jättefort, vi visste att om svaret på proverna var negativa då skulle vi avbryta graviditeten. När allt var klart, när vårt barn hade kommit till världen men ändå inte, då hade vi vår lille kille hos oss, höll honom och pratade med honom. Jag är jätteglad att vi gjorde det! En bekräftan på att han faktiskt fanns, för tomheten som kom när allt var över - den går inte att beskriva... Jag har gråtit, gråtit & gråtit... Samvetskvalen hänger över mig... Många tankar om liv & död, att vi tog det här beslutet. Som jag egentligen vet är det rätta för oss, men när sorgen kommer över mig är det svårt att vara "rationell"... Nu står vi inför nästa beslut. Vår lille kille kommer att vila i en minneslund en liten bit från vårt hem. Och nu undrar sjukhusprästen och församlingen här hemma hur vi vill att det ska gå till, rent ceremoniellt? Och jag har bara lust att skrika "Jag vet inte!!! Orkar inte!!! Vill inte!!!" Jag vill bara ha en plats där vi kan minnas honom... Att han inte bara "försvinner"...
Jag är så tacksam att jag fann den här tråden, för trots en stöttande/förstående make så känner jag mig ensam. Det känns skönt att få skriva av sig litegrann...
Våra barn kommer alltid vara med oss, oavsett var dom befinner sig, förhoppningsvis känns det lite lättare med tiden.
KRAM till er alla!!!