Åh, vet inte hur jag ska kunna nog tacka för ditt svar... Jag ska spara det och läsa många gånger om när allt känns för tufft. Tack för att du tog dig tid att skriva detta fina. Det hjälper verkligen att höra att vårt val på något sätt är ok och inte bara själviskt. Vi håller hårt i alla strån vi hittar och detta var ett stadigt ett...
Många kramar <3
Susodus skrev 2016-06-29 14:56:10 följande:
Åh vad jobbigt och så tråkigt.
Jag kan berätta några saker om dina tankar som hjälpte mig.
Att ta tabletterna, det var bland det sjukaste jag varit med om, minns att jag stirrade på min hand och undrade vilken hand som var mest lämplig att ta emot dem i. Men jag bara gjorde det. Höll fast vid mitt beslut. Jag var jätteledsen och grät och ställde konstiga frågor om det var nu jag dödade barnet etc. Sköterskan var bara tyst och jag kände mig så liten och ensam och hemsk, men jag visste samtidigt att jag skulle göra det. Så jag gjorde det.
Det som senare hjälpt mig att "rättfärdiga" är tankar på att det inte alls var säkert att kroppen behållt barnet i vilket fall som helst. Jag hade massor med blödningar. Det kan man ju aldrig inte veta men jag har tagit fasta på det. Då är det säkrare för dig och din kropp att avbryta än att gå ännu längre och få en svårare förlossning med de komplikationer som kan uppstå och kanske ännu större sorg att förlora ett barn som fötts men dör tidigt.
En annan sak som kan vara rationell och inte känslomässig att tänka på är att du faktiskt har rätt att göra abort fram till 19:e veckan - utan anledning, därefter är det socialstyrelsens tillåtelse och i våra fall har vi rätt även då. Men självklart är det annorlunda för oss som planerat och längtat och hoppats, vi vill ju inte göra abort. Men vi vill heller inte föda sjuka barn. Vi vill ju att de barn vi bär skall vara friska och när de inte är det rasar världen samman. Ingen som inte varit där kan teoretiskt förstå vad det handlar om, det kunde jag inte själv heller innan detta "som bara händer andra" hände mig. Men ingen har egentligen rätt att ifrågasätta vårt beslut. Det kan kännas skönt att veta att barnet ännu inte är tillräckligt utvecklat för att känna någonting.
En sak som en kompis till mig sade var att "du kommer aldrig se tillbaka på detta och ångra dig, du kommer sörja, men du kommer inte ångra att du inte behöll". Det stämde på mig så då visste jag att jag valt rätt. Samma person har en mamma som hela sitt liv arbetat med mentalt funktionsnedsatta barn och hon sade att om hon fick råda skulle hon aldrig råda någon att behålla, hon har sett vad det innebär, det är mycket tufft för både barn och föräldrar och eventuella syskon. En annan vän till mig har en syster som är gravt funktionshindrat, jag vågade knappt berätta för henne, men hon sade som syskon att hon hade gjort samma val.
Vi har på min dotters skola flera särskolklasser och i dem går barn i alla olika åldrar, beror ju på hur gamla de är mentalt vilken årskull de hamnar i, inte fysisk ålder. Visst tänker jag varje gång på det barn vi valde bort, hur det hade kunna vara, men samtidigt, de är de friskaste vi ser som klarar av att gå i skolan. Många är mycket sjuka och lever inte heller så länge. Vi vet ju inte graden av handikapp, men alla, 100%, är mentalt funktionsnedsatta och därtill varierande grad av fysiska handikapp.
Du vet ju dina skäl. Det är bra att ha kunna fatta ett beslut och det är bra att båda är samspelta. Min kurator sade ofta att det inte handlar om att välja bort, det handlar också om att ta ansvar. Ansvar för sig själv, sin familj och det sjuka barnet. Du säger att beslutet är egoistiskt, men många hävdar ju att beslutet att skaffa barn är egoistiskt också. Visst tvingas vi inför ett moraliskt dilemma, men vi har rätt att bestämma. Det ska vi vara glada för. Lägg inte hela skulden på dina axlar. Det är inte ert fel. Det är inte egoistiskt att ta ansvar. Jag tror att det kan vara bra att erkänna inför sig själv varför man väljer bort. Det kan kännas så skamligt, men det är ok. Jag tror inte att någon skulle välja tvärt om, d.v.s. önska att ett friskt barn vore sjukt. Man anpassar sig, visst, men vem vill tvingas till en sådan anpassning, ingen. Man har rätt att välja. Men visst är det svårt. Alla kommer inte förstå, men de är oftast inte heller de som har erfarenheten själva.
Till sist om att försöka igen. Det är extremt ovanligt att det händer igen. Så gott som obefintligt. Ni har haft ert nu, det är inte fel på er, det är extrem genetisk otur. Visst det kan finnas en ärftlighetsfaktor, men det kan man ta reda på och i så fall kan man få hjälp med t.ex. embryoselektion. Men det är väldigt ovanligt med ärftlighet. Så den rädslan kommer finnas, men den är irrationell och man bör slå bort den. För mig har det varit läkande att fortsätta. Jag tänkte inte låta detta slå ner mig och göra mig rädd och definiera mig som person. Jag tänkte bevisa för min kropp och mig själv att det inte var fel i min kropp, det var bara statistisk otur (min ivf-läkare förklarade just det att det var otur inget annat trots att jag då var 39 år). Jag kände att jag ville ge min kropp revansch och inte ha detta som min sista upplevelse av syskonlängtan. Jag fick inte låta detta även döda mitt hopp.
Jag älskar mitt döda barn. Jag älskar bilderna jag har, minnena jag har, men jag har förlåtit mig själv och bevarar detta inom mig som i en liten pandoras ask. Han var mitt barn och jag valde att låta honom somna in igen. Jag tror någonstans att han har det bättre nu, han finns i mitt minne men slipper lida. Det kan jag leva med.
