Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej, jag har inte hunnit läsa hela tråden. Jag gjorde misstaget att starta en egen tråd när jag kände mig som mest vilsen och desperat. Många läste, och sedan kom svar och ganska direkt kom näthatet. Det var som en kniv som vreds om i mitt hjärta och jag blev så ledsen att jag anmälde inläggen och i förtvivlan avslutade mitt konto, men nu har jag fått tillbaka det. 

Igår gjorde jag mitt avbrytande. Jag vet inte alls hur jag mår. Allt är fortfarande så overkligt. Jag bra men är omtumlad. Jag ska till kuratorn på torsdag. Jag såg barnet, först av misstag när det hängde i navsträngen ur min kropp. Jag, såg det genom en reflektion i spegeln när jag skulle säga till min man att titta bort för i bäckenet låg barnet. Jag hade bestämt mig innan att jag inte vill se. Men jag kände så starkt att jag ville. Jag ville inte veta kön, men jag bara måste få veta. Han låg inlindad i en filt och jag kunde inte sluta titta på honom. Jag lämnade bort honom, men kände att jag ville se honom igen. Jag sade ett sista adjö innan vi gick hem. Det kändes bra, att få prata med honom, be om förlåtelse och krama om honom. Min man ville inte se. Själva förlossningen var väldigt smärtsam med kraftiga värkar, värre än när jag födde mitt första barn, men när han kom ut kändes det ingenting längre. Det blev aldrig några krystvärkar. Jag bad om enskild kremering, tvärt om vad jag trodde innan. Jag vill inte att han bara slängs med alla oönskade foster, för han var älskad och efterlängtad. Jag tror det blir bra med kurator och få prata om skuldkänslor, men det känns också skönt att det är över. När han kom ut kände jag mig på något sätt glad, det känns också märkligt. Det är konstigt, men jag tog kort och jag är glad för det, han var så söt, lite lik min yngste son. Jag har inte alls reagerat som jag trott. Jag tog bilder. Jag vill se dem om och om igen. Jag har nu sett spår av Down Syndrom. Jag ser på händerna, strecket. Jag ser att benen är korta, jag ser att mellanrummet mellan stortån är större. Jag har dåligt samvete för att jag efter förlossningen nästan kände mig lycklig. Kanske var det för att värkarna var borta? Jag känner dåligt samvete för att jag kände en lättand att det inte var en tjej. Jag känner så mycket, samtidigt som jag inte känner någonting. Jag är förvånad att jag inte gråter längre. Jag har gråtit så mycket. Jag kunde inte sluta kräkas sedan beskedet och nu är allt bara tomt. Jag kan skratta och förvånas att jag gör det. Jag vet ingenting. Jag tänker att jag har någon sorts adrenalin efter förlossningen och att jag kommer få baby blues om några dagar. Jag vet inte. Skriver bara av mig. Jag trodde aldrig detta skulle hända mig. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gått igenom, trots gårdagens smärtor. Allt är vakuum samtidigt som livet bara fortsätter som vanligt.

Allt är skit. Skulle lämna på dagis, bröt ihop hemma, samlade ihop mig och kom iväg, men bröt ihop på dagis igen. Lyckades ta mig hem, allt är tungt. Känner mig så ensam, bara tittar på bilderna och försöker förstå. Ingen vill se dem, jag förstår det, men samtidigt vill jag att nögon ska bekräfta mitt barn. Jag har fött. Jag fick inget barn, nu är det över, nu ska jag resa mig och gå vidare... Tydligen. "Vi har ju två fantastiska barn radan, tänk på dem" det ger mig skukdkänslor, är jag en dålig mamma för att jag är ledsen, är detverkligen menat att allt bara ska rulla på som vanligt, "ruska av dig, res dig" det är nu det ensamma börjar, jag är helt själv i det här nu känns det som.

Tack för att du tog dig tid att svara, känns lite mindre ensamt.

Var hos kuratorn idag, känner mig lugnare, bokade in mig till frisören, känns så skönt att bli ompysslad, känner mig stolt över mig själv att jag tar hand om mig. Tog ut journalen och har lagt den i en vacker mapp. Allt landar, han ska få min sons mellannamn, det känns rätt. Känner mig tacksam. Sorgen gör mig mindre stressad, försöker njuta av lugnet.

Tack för svaren. Jag tror fortfarande inte att jag har fattat det. Det har knappt gått en vecka. Jag kom iväg på festen i fredags. Jag klarade mig ganska bra. Det var några tillfällen då jag greps av panik och allt höll på att brista, det var bl.a. när den gravida tjejen kom. Jag har börjat ett mantra. "Det går bra det här, det går bra det här". Ibland blundar jag och tänker mantrat. Det gick bra. Jag kunde till och med prata med henne om hennes graviditet på samma sätt som innan. Igår gick det sämre. Satt på ett fik med familjen och jag tänkte hur underbart det hade varit tidigare då jag hade mina två barn och jag samtidigt var gravid med min efterlängtade trea, hur perfekt allt känts. I samma stund hörde jag en alldeles nyfödd skrika på det där nyfödda sättet vid bordet bakom. Då började tårarna rinna och jag var tvungen att hålla för öronen för att stänga ute ljudet. Jag är så tung i kroppen och jag har en klump i halsen som värker. Jag börjar tycka synd om mig själv ibland. Det har inte ens gått en vecka men folk omkring mig förstår inte att jag i måndags gick igenom en förlossning. Det var ingen abort, det var en förlossning. Det var ingen mindre smärta. Allt var mer, allt var värre, allt var så förtvivlat meningslöst. Jag står på benen och folk tror att det var så litet, att det "bara" var ett foster. Det var inte ett foster, det var ett halvfärdigt barn. Nästan färdigt... 20 cm stort. Det var ett barn, det var en förlossning. Jag blev sövd, jag blev skrapad, jag genomled en knivskarp smärta. Jag var likblek i ansiktet och även min man. Jag var en hjälte, men folk förstår inte. Bara massa ord om att tänka framåt, tänka positivt, vara glad för de barn jag har. Tomma ord som jag bara svarar meningslöst svammel tillbaka. Jag drömmer också. För ett par dagar sedan var jag mellan sovande och vaken under en millisekund och kände mig så klar i huvudet som jag inte känt på länge och känslan var, åh det var bara en dröm, jag är ju gravid och allt är bra, det var bara en mardröm, sedan försvann det och jag var tillbaka i verkligheten och slogs av att nej, det var ju det här som var verkligheten, att det inte finns något barn längre, jag är inte gravid och läkaren ringde och berättade att det var down syndrom, att det var definitivt och att jag inte skulle föda ett friskt barn. 

Lemon 29: Jag förstår vad du menar, fick också bedövningen och morfin, men morfinet var helt verkningslöst. Hur yttrade sig er krasch? Jag märker på min man att han är jättetrött och somnar redan vid halv nio tiden. Jag tror det måste vara hela det här traumat. Jag är hyfsat ok, jag tror jag förtränger omedvetet. Har möte m IVF på onsdag, det är det som håller mig uppe just nu. Ibland känns det nästan att det här som hänt är ett steg i ivf-processen, ytterligare en medicinsk procedur. Allt är så konstigt. Känner mig så stark ändå, tror det blir bra med fortsatt kuratorstöd. Allt är så dubbelt hela tiden. På ett sätt hade det vatit skönare att bara vara i sorgen, för det här mellanläget är så förvirrande.

Idag har det gått en vecka och det var som någon slog en hammare genom mitt huvud och en kniv genom mitt bröst, jag har panik. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har massa jobb att sköta och jag vet inte vad jag ska ta mig till. För en vecka sedan var jag gravid, nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Ena dagen normal, nästa värker. Tänk om det inte blir något barn, då är det här jag stannar, jag vill ha ett barn, jag vill att tomrummet inom mig ska fyllas av liv, ta upp graviditeten igen. Egentligen skulle jag ha gjort RUL förra måndagen, den tiden bokades av och ersattes med avbrottet. Det kunde varit så annorlunda, allt rycktes bort. Det gick så fort, jag kontaktade kvinnokliniken inom timmar från beskedet, allt för att fly in i en lösning, enligt plan, det var det här vi bestämt. Jag vet att det var rätt, men det gick så fort. Och hans mun är så vacker, så lik hans syskon. Dagen innan födde min svägerska, två dagar efter min bästa vän. Jag födde 5 månader för tidigt. Det var inte så här det skulle vara. Vad gör man när sorgen blir akut? Har ångest, känner mig lat, oduktig, borde kunna jobba lite, orkar inte. Finns det något sätt att vara på?

Tack alla för att ni orkar svara, det är ett sådant otroligt stöd. Jag är ju i den fasen nu att folk runt omkring inte längre frågar, de är väl trötta på att det inte blivit bättre ännu. Snarare är det väl så att det mer och mer börjar bli verklighet för mig. Första veckan var ett töcken av overklighet, hormoner, kaos. Nu börjar det sjunka in och jag är mer ledsen, men inte hela tiden. Jag kan prata om det med andra på ett "neutralt sätt". Jag håller ihop, håller ihop fasaden kanske, men får ta smällen sedan när jag är ensam.

Jag försökte springa igår, orkade inte ens hälften av vad jag är van vid, men det var skönt att komma ut och det var en bra ursäkt att ha på sig löpkläder när tårarna började komma, då kunde jag springa iväg utan att framstå som en total galning. Det var särskilt jobbigt att möta mammor med BabyBjörn på magen, då kunde jag fly iväg.

Idag var jag på Sophiahemmet för samtal. Det kändes bra, gjorde UL och allt ser fint ut. Det är så konstigt att man inte får ett återbesök från sjukhuset när man varit med om en förlossning, minns att vid min första, vanliga förlossning, fick jag tjata mig till en undersökning, jag ville ju se att allt stod rätt till. Det här är ju det största en kvinnokropp är med om. I vilket fall så ska vi vänta in en mens och sedan köra igång igen. Hon trodde november. Fram tills dess ska jag försöka ta hand om mig och oss. Min man vill att vi åker på en weekendresa utan barn, det känns som en bra idé. Hinna göra det innan IVF kör igång igen. Hämta energi. 

Idag är det två veckor sedan, ska till kuratorn idag och fylla i papper inför kremeringen. "Dag för dag, det är som det är". 

Jag har funderat mycket på hur graviditeten var, om man hade kunnat se några tecken och tänkte höra med er andra om ni hade några speciella symptom? Orosmoment?

Jag minns att jag berättade för folk att alla graviditeter varit olika. Jag har burit en tjej och en kille och detta var tredje och jag tyckte att den var annorlunda. Jag var så trött vilket jag inte minns att jag var på samma sätt med de andra. Det som var jobbigast var att jag hade fyra stora blödningar. Den första i 10 dagar vid menstid, jag trodde att det var IVF-en som var körd, men sedan att det var ett av de två som stöttes ut för testet fortsatte att bli starkare. Sedan fick jag stora blödningar i v 7, v 9 och v 13. På UL är barnet mycket rörligt, starkt, hjärtat slår tydligt. Jag känner tidigt rörelser i magen. Vid fostervattensprovet är fostervattnet svart, gammal blödning säger man, behöver inte vara något, läkaren säger att det kan tyda på att något är fel men behöver inte göra det, vi ska invänta svar, svaret kom ju.

Jag frågade läkaren nu i veckan om han hade sett något vid ultraljudet, hade han kunnat se något som han inte sade till oss, men han sade nej, det är jättesvårt att se. 

Jag tänker nu i efterhand att blödningarna såsom läkaren antytt, var ett tecken på att det var fel, att kroppen försökte stöta ut, men det gick inte. Jag blev ju skrapad för moderkakan satt som berget. 

Är det någon annan som känt tecken? Anat att något inte stod rätt till? Jag vet inte om jag efterkonstruerar, men efter all oro med blödningarna och tacksamheten över att det hela tiden fanns en graviditet och ett tickande hjärta, gjorde ändå att när resultatet kom så var det ändå en chock, men samtidigt en känsla av att, jag visste det. Jag vet inte om jag berättat om mina japanska dockor jag köpte när jag var gravid med min första dotter. Jag köpte tre att ta med till förlossning för mina tre barn. När min son fötts såg jag att den tredje dockan gått sönder. Det var en liten skärva som lossnat på huvudet som inte gick att laga och jag tänkte vidskepligt, det tredje barnet kommer vara sjukt, eller dö. Visserligen är det min dotter som lekt och tappat dessa dockor i golvet, men jag minns att jag tänkte detta, sade det till min man, som viftade bort detta så klart, men jag tänkte hela tiden på det. Jag vet att det är irrationellt och vidskepligt, men ändå. Den tanken finns kvar. 

Det jag tänker mycket på är också hur stolt jag kände mig som gravid, så lycklig, så nöjd, men framförallt stolt. Mina två fina barn hade ett syskon i min mage. Jag känner mig lite skamsen över detta, hur stolt jag var, och hur lurad jag känner mig nu. Jag känner någon form av skam över detta. Som att jag var för dum att inte fatta att det inte skulle bli så fint och bra som jag hoppats. Känner mig lurad och den känslan följs av någon form av pinsamhetskänsla, skam. Hur dum jag var som hoppats så. Jag brukar sällan känna mig stolt, men det gjorde jag nu och det är jobbigt att det slutade som det gjorde när jag äntligen vågade se slutet i IVF-tunneln. Min sista graviditet som jag skulle njuta av. Jag funderar om jag ska köpa en ny docka. De kommer sätta in två vid nästa försök, jag kanske ska köpa två bara för att en av dem ska kunna leva och bli frisk.

Kattflickan: tack för svar, känns skönt att veta att mina tankar är normala. Har inte fått ditt meddelande. Vart gjorde ni PGD, Uppsala? Vi går på Sophiahemmet och jag orkar inte riktigt byta klinik, har vart både på Sophia, St Göran och Sophia igen, jag tänker att det borde ju inte bli DS igen... Men rädslan finns ju såklart.

Är även orolig att det kommer ta många försök att ens bli gravid. Men jag känner mig lite mindre stressad, eller snarare dämpad, det är som att jag "lärt mig en läxa" att inte stressa för mycket, för när jag ville behålla barnet till varje pris fast det ville stötas ut, så var det sjukt. Jag kan ju inte styra naturen med viljekraft. Hoppas att den "insikten"/känslan håller i sig, för jag har varit alltmer stressad och lagt större och större vikt för varje försök i IVF-cirkusen och det är jättejobbigt. Nu har vi bokat in en weekend i alla fall i slutet av oktober och det känns bra. Det var evigheter sedan vi hade tid tillsammans på tu man hand.