Downs syndrom - Vi gjorde abort

Jag är egentligen emot abort, men just i ett sådant här fall kan jag förstå det. Det är ju inte alls samma sak som att döda ett friskt barn, som hade haft alla livets möjligheter. 

Jag brukar se ett gäng från ett gruppboende, varav tre downisar och sedan några med andra former av utvecklingsstörning, i vårt centrum och på bussen ibland med sina vårdare. Folk tittar, skrattar, vissa ser på dem med förakt. Jag hade inte velat att en av dem skulle vara mitt vuxna barn. Jag hade tyckt att det var hemskt!

Och jag tänker att det måste vara särskilt hemskt för de som är som dessa, d.v.s. inte jättehandikappade - de har inte stannat vid två eller tre år - utan de förstår förmodligen det som händer omkring dem, de kan förmodligen tolka andra människors ansiktsuttryck...

...och de VET sannolikt att andra unga människor i deras ålder, som de ser på sta'n, har helt andra liv och får göra saker som de aldrig kommer att kunna göra. Ha egna bostäder, resa utomlands, uppleva kärlek och sex, gifta sig, skaffa familj, lyckas med olika saker, bli beundrade för olika saker - t.ex. skönhet, intelligens, begåvning inom olika områden, framgång...

Då är det kanske bättre ändå om deras liv får sluta innan det har börjat..? Och vad händer när föräldrarna är döda, och ingen går och hälsar på på boendet längre och ser att de har det bra? När de blir helt i händerna på betald personal, som kanske inte alltid är snälla...