Halva mitt inlägg försvann, skriver via iPhone. Nej, jag slapp bli skrapad. De sade att moderkakan var intakt. Jag var helt drogad efteråt av sprutan jag fick, så jag låg och vilade i flera timmar efteråt, och sen fick jag träffa en läkare innan vi åkte hem. Jag blev sjukskriven 2v, men hon sade att om jag behöver förlänga så ska jag bara höra av mig. Känns tomt och konstigt nu...hade svårt att åka därifrån...tänker på min lille pojke 
Millan: såg nu att du frågat mig om jag hade barn tidigare, sorry jag har missat det i rena kaoset... ja, jag har 2 barn från ett tidigare äktenskap, som är födda -99 och -00, så det var en efterlängtad liten sladdis som skulle födas. Nu blev det inte så...
Tack för att ni tänker på mig..ni är de enda som kan förstå hur det känns...och jag är så tacksam i allt förbannat elände att det finns någon man kan identifiera sig med, även om det är under de mest makabra liknelser man kan finna
Jag ligger här helt apatisk och orkar inte äta, ingenting. Har nog aldrig känt mig så tom någonsin. Kommer på mig själv att klappa på min mage och minns då att det finns inget att klappa mer. Har gått ner 3kg på ett dygn, och då hade jag inte gått upp någonting ändå under de 18 veckorna som gick.
Jag saknar min lille pojke så. Han hade inte bett om detta, hur usel är man egentligen?! Fan, allting är så jävla orättvist och jag är så himla ledsen och bara gråter i förtvivlan från och till.
En undran - hur länge väntade ni innan ni pratade med kurator? Eller hur gick ni tillväga efteråt? Vi hann inte prata med någon igår, läkaren sprang in i 5 minuter och hade jättebråttom, kuratorn hade inte tid alls. Läkaren lovade att posta hem ett sjukintyg, that´s it.
Kram på er alla fina <3
Emuz..tack för att du delar med dig... ja nu har det gått 6 dagar och det svänger verkligen kraftigt, tyvärr mest neråt. Fick pratat med läkare igår som konstaterade att jag drabbats av en krisreaktion. Inget kul
Ser fram emot att få prata med kurator nästa tisdag iallafall.
Så härligt att du är gravid igen, ska hålla tummarna för dig på VUL imorgon! Det ger mig hopp att det finns något att se fram emot efter detta elände...
Kattflickan - håller tummarna för dig också att äggen stannar kvar och att det blir ett plus nästa vecka!
Majmamma 1984 - v33 
underbart! Inte länge kvar!
Blir tacksam när jag läser att ni nu ser det som det var en dröm, att det inte hänt liksom. Hoppas jag också kommer dit så småningom.
Igår hade jag en ganska bra dag. Vågade mig för första gången utanför huset och begav mig till ett köpcenter för att köpa ett litet silverarmband med en ängel på. Hade tänkt gå in i blomsteraffären också för att köpa en blomma till min bästa väninna som tack för stöd, men där brast det och jag fick rusa till bilen med tårar i ögonen och sen grät jag och grät och grät förtvivlat i sorg och hur jag kom därifrån i bil är ett under. Så det dröjer nog innan jag ger mig iväg ensam ut bland folk. Har aldrig sett så många bebisar och barnvagnar och gravida kvinnor någonsin
Idag blir det bara till att vila...har sovit uruselt och är jättetrött. Tröstar mig med att min lilla ängel hänger runt min handled iaf.
Emuz - hur gick det på VUL?
Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig in i en blomsterhandel och köpa blommor till någon minneslund. Ligger nog låååångt fram i tiden för mig vad strongt av dig att orka!
Imorgon ska jag träffa en kurator jag träffat en gång tidigare genom mVC. Vad hon vet är jag ff gravid, så det kan ju bli intressant. Tar chansen iaf att gå dit, hoppas få höra något klokt innan helgen.
Har haft en helt ok dag idag, tom varit ute och promenerat i solen. Det blir mer avlägset för varje dag, vilken hemskhet man gått igenom. Nu vill jag bara att det ska sluta blöda, så jag kan gå och träna!
Tack Millan, ja nog är det bäst att gråta. Insåg idag att mina gamla byxor passar inte mig... Har ju inte typ varit utanför dörren förutom kortare ärenden. Och då har jag haft tajts. Började rota bland mammakläderna men blev genast ledsen, kan inte ens förmå mig att ta fram dem
Ska iväg en sväng med bästa väninnan över helgen, blir trevligt...skulle egentligen shoppat babykläder...nu blir det annan shopping istället... Kram
Emuz, vad glad jag blir för din skull! Du är mitt lilla hopp just nu att vad jag ser fram emot! kan mycket väl förstå att det finns en jätteoro jämfört med förra gången!
Är hemkommen från en trevlig helg med väninnan. Blev massa shopping, fast hade ju sett fram emot att handla babysaker också. Kunde inte låta bli att köpa en liten, mjuk, vit filt som var helt bedårande...
Just nu önskar jag mest att det eländiga blödandet ska sluta. Det är helt försvunnet en dag, sen kommer det bruna flytningar en dag, sen försvinner de igen, sen kommer de tillbaka - så jävla irriterande! Hur länge ska man stå ut med eländet? Hur länge höll de på för er? Antar att jag är grymt otålig, det har ju bara gått 12 dagar sedan avbrytandet... värker lite emellanåt, som lätt mensvärk, men för övrigt mår jag bra.
Ska sluta med Niferex idag...blev rådd av läkaren att fortsätta äta dem förra veckan ut pga mina usla järndepåer, så nu tänker jag bara äta folsyra...
Något annat man kan ladda med för att vara i form? Hur har ni gjort?
Tack för era svar <3
Idag har det gått 2 veckor exakt sedan avbrytandet. Igårkväll började dessa förbannade bruna flytningar igen efter att ha varit borta hela dagen. Så irriterad! Känner mig nästan pms-irriterad! Trodde aldrig att jag skulle tycka det var kul att ha pms igen men nu kan jag faktiskt se fram emot det för då vet jag att kroppen börjar fungera igen!
Håller med om att tålamodet inte är det bästa men i detta fall är finns det ju inget annat att göra än att bara vänta..zzz. Roar mig med folsyran och ska försöka ge mig ner på gymmet ikväll och röra på mig lite grann. Måste distrahera tankarna lite. Är rädd att tjata för mycket och bli besatt här hemma så maken inte orkar lyssna på mig mer...
Var och träffade kuratorn igår och det var jätteskönt, vi pratade om min sjukskrivning, jag kommer att vara hemma denna veckan ut och sen försöka jobba halvtid from måndag. Känns både bra och inte bra. Hoppas det inte blir någon större uppståndelse och att man grejar det. Blev också lovad att när jag blir gravid igen får jag gå på specialist-mödravården och det känns tryggt och bra. Nu vill jag ju bara ha igång ägglossningen igen
Hoppas att allt går bra för dig Emuz och att du kan slappna av så mycket som möjligt...kan dock förstå din oro!!! Det har väl aldrig varit så långt att räkna till 12 veckor..!!! men snart så!!!
Kram
Kattflickan...vad tråkigt usch, beklagar verkligen...<3
Nu måste det bara gå vägen nästa gång!!!!! Stor kram till dig!
Hur gick det idag Kravmärkt? Lyckades du ta dig ut? Jag känner så väl igen att man bara gråter och gråter och inte lämnar sängen, jag gjorde precis likadant, suck. Efter ett tag börjar allt sacka ihop runt omkring..och det var bara att knalla upp och sätta igång tvättmaskinen. Grät ilskna och besvikna och förtvivlade tårar över alla mammakläder som skulle tvättas och förpassas in i garderoben. För varje plagg jag lade in tjöt jag lite till. Men en sak i taget... slowly! Kram <3
Kravmärkt - det är ok att svamla hur mycket man själv vill känner igen det där!
Klart man får lov att vara bitter och besviken och ledsen - varför ska man jämföra sig med alla andra? När det inte gick som man ville, klart att man är nere!
Det bästa kände jag, är att sörja så mycket man bara orkar, och tro mig, jag gjorde inte annat den första veckan. Klart jag fortfarande sörjer men livet rusar liksom förbi samtidigt med allt som måste göras och det går inte att hoppa av. Tvätt, städning, matlagning, läxor för de större barnen osv. När man orkar är det bara att ta en sak i taget. Det första jag gjorde var att ge mig ut på ett shoppingcenter. Det gick en liten stund. Men det var ett steg framåt!
Minneslunden har jag inte ens orkat tänka på. Där går min gräns än så länge. Namn har jag gett min lille, för mig själv. Min man vill absolut inte ta det, så jag har döpt min lille pojke för mig själv. Mina stora barn vet också hans namn. Så småningom ska jag köpa en blomma och ta mig till minneslunden, men att bara gå in i en blomsteraffär är totalt omöjligt än så länge. Väntar tills den dagen kommer och stressar inte fram det...
Ta det lugnt bara och gör precis inte mer än vad du orkar...efter ett tag kändes det nästan overkligt för mig att det skett..och det är bara 17 dagar sedan! Trodde aldrig att jag skulle sitta här och säga det för två veckor sedan!!!