Downs syndrom - Vi gjorde abort
413. Hmmm
Inlägg från: Victoria70
|
-
-
Vad tråkigt för dig, beklagar verkligen.AlidaC skrev 2011-04-29 22:52:15 följande:Har idag haft tid att läsa hela tråden (det tog ett bra tag :) och tårarna rinner hela tiden. Så skönt att läsa för alla mina tankar och rädslor finns redan här i era ord.
Har haft en tung dag idag. Vi var och hämtade askan av vår lille och det var så svårt att tänka på att han inte har formen av det barn jag höll i mina händer längre. Både min man och jag tyckte att det var svårt att lämna honom ifrån oss. Ville ha honom kvar. Min man orkade inte se honom när vi gjorde avbrytandet så jag tror att det var lite svårare för honom. Nu ska vi bestämma oss för asklund eller minneslund.
Jag hoppas verkligen att det går bra för er alla och att de kommer till en massa småttingar här inne. Min man är rädd att försöka igen och det är inte så att vi förväntar oss något mer barn heller. Vi väntade i fem år på vår lilla tjej och två år på denna lille.
Ska börja jobba på tisdag och fasar redan. Jobbar på en extremt mansdominerad arbetsplats med allt vad det innebär (både positivt och negativt). Har dock en fantastisk chef så det kommer säkert att ordna sig.
Lindis: Jag lider med dig med tanke på behandlingen. Vår lilla tjej är "eskimå" (började sitt liv i frysen) och kom till oss efter 6:e försöket och hormonerna är verkligen inget man längtar efter.
Kram och tack igen
Denna bearbetning som man går igenom efter en sådan här sak är lång, väldigt lång tycker jag. nu kan jag bara utgå från vig själv.
Kom på att idag har det gått 8 månader sedan avbrytandet... 8 månader och vå litte prins skulle ha varit 3 månader idag.
Jag vill iallafall säga till dig att det är viktigt att du lyssnar på kroppen. Säger kroppen att nej, jag orkar inte jobba nu då ska du vara hemma ett tag. Jag var hemma i tre veckor heltid och därefter började jag halvtid under några veckor. Ser jag tillbaka på den tiden idag så kunde jag ha tagit det ännu lugnare. Jag mådde inte bra och grät nästan varje dag på jobbet och på vägen hem... så lyssna på din kropp och kontakta en bra läkare som du har förtroende för så att du kan gå vidare.
Idag mår jag bättre, men varje morgon känner jag mig så deprimerad. Jag säger till mig själv att jag måsta ta tag i mig själv, men jag har liksom inte orkat det ännu.
Samtidigt vill jag vara medveten och närvarande vid mina andra barn till 100% och det kan jag inte säga att jag är nu, kanske till 75%, men resten är är en saknad efter det som inte blev.
Är det nån som har nåt förslag på hur jag skall lära mig att uppskatta det fantastiska jag har och inte "älta" det som inte blev.
Kram Victoria -
Så får du inte tänka, klart att det blir barn.Kattflickan skrev 2011-05-09 22:00:26 följande:AlidaC: Det tar tid innan man kan sluta gråta. Jag började gråta häromdagen på jobbet för att jag tänkte på vår dotter och på hur jobbig aborten var. Sen återkommer ofta tanken till mig att det är så osannolikt att det hände. Minns hur glad jag var när jag gick in i vecka 12 utan ett missfall, tänkte att det var safe!
Det tar tid innan man kan vara sig själv på jobbet och jobba helt och fullt ut. Försök ta det lugnt och pressa inte dig själv!
Jag började fundera idag över att det kanske vore bra att börja förbereda sig på att det kanske aldrig blir ett barn, man vet aldrig. Men jag hoppas jag har fel och att det snart blir plus igen!
Kram!
Millan
Jag tror dock att när vi kvinnor tänker för mycket och vill alldeles för mycket att det blir som en spärr.
Försök slappna av och må bra.
Kram till dig... -
Jag tyckte och tycker fortfarande att denna tråd är ett enormt stöd.AlidaC skrev 2011-05-09 19:56:47 följande:Hej!
Andra veckan på jobbet och jag gråter fortfarande. Försöker hålla mig undan lite på fikat för jag drar ju ner stämningen ganska så rejält.
Victoria: Tack. Som jag skrivit tidigare är det "riktigt skönt" att ha hittat hit. Ditt råd om att lyssna på kroppen fullt ut känns ju helt riktigt men jag slåss samtidigt mot känslan av att andra förväntar sig att jag ska börja komma igen. Då får jag istället dåligt samvete för att jag inte klarar av mitt jobb och annat så som jag tror att jag borde.
Jag hoppas att du hittar tillbaka till energin och orken att vara närvarande till 100% för dina barn du har hos dig. Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men jag tror kanske att din känsla kan förstärkas av dåligt samvete. Utgå från de signaler dina barn ger dig och inte från dina egna krav på dig själv.
Själv har jag börjat att varje kväll skriva ner några stunder under dagen där jag kännt mig lite gladare eller kanske t o m skrattat och orsaken till det. Det hjälper lite att läsa igenom det och tvingar mig att inse att sorgen alltid finns där men att det också finns annat som är värt så otroligt mycket (vad förnuftig jag låter, undrar då varför jag gråter så mycket :(
Stora kramar
Nog för att det går längre mellan gångerna jag går in och läser och skriver, men tidigare vid avbrytandet och den värsta sorgen tyckte jag att det var så skönt att skriva av mig här.
Lyssna på din kropp och sinne och försök inte vara en "superkvinna". Allt har sin tid och det dumma med oss är att vi liksom inte har tid att sörja. Jag tänkte presic som du, ...att de kanske tyckte att jag var fjantig som inte orkade jobba, ...att så ledsen kan man vell inte vara, ....att gud vad löjlig är, så farligt är vell et inte.
Men en av mina äldre och kloka arbetskamrater sa att så tänker nog ingen. Du har ju faktiskt förlorat något oerhört erfterlängtat och älskat även om du inte har träffat det, och det är sant, så är det.
Jag försäkrer leva i nuet mer nu, vara medveten vad jag gör, hur jag gör och varför jag gör saker och ting. Jag försöker vekligen att leva så och kanske går det bättre för var dag, men ibland, som nu är det lite tungt.
Jag tror att gråt är viktig..
Kram till dig -
Hoppas att det går bra för dig. Lyssna på din kropp och tillåt dig vara ledsen.Millam3 skrev 2011-06-20 23:16:19 följande:Åh vad ni är gulliga! Tack så jättemycket för att ni delar med er av era erfarenheter.
Jag har idag fått Mifegyntabletten och ska in igen på onsdag morgon. Känns otroligt jobbigt, men skönt att se att ni klarat det. Men med en sorg i hjärtat.
Jag är otroligt tacksam för erat fina stöd!
Sorgen och bearbetningen tar lång tid. Jag tänker på det varje dag fortfarande.
Idag är det drygt 9 månader sedan avbrytandet och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det vi har behövt gå igenom och det barn vi inte fick.
Känner dock ändå att det var rätt val för oss alla i familjen. Människan är ortoligt stark.
Kramar till dig! -
Nu har jag inte läst ditt inlägg, tyvärr(eller tur).FrökenLöken skrev 2011-06-18 11:39:17 följande:
Borde kanske påpekat att jag bara läst TS. Det var ett direkt svar på det inlägget. Är krass realist, och svarade som en sådan. Har svårt att förstå att folk aborterar pga en kromosomskada.
Har full förståelse för att det kan vara svårt för folk att genomgå en abort (har själv gjort)(dock utanågren).
Men för all del. Önskar fortfarande lycka till.
Vill ändå säga till de som söker sig till denna tråd och som befinner sig i ett avbrytande pga. kromosomavvikelse. Den här tråden gett mig ett otroligt stöd och svar på många frågor och funderingar. Situationen är svår att ta sig igenom och tar en otroligt tid.
För er andra, läs, känn och fundera, men håll nedsättande tankar och dömande åsikter till er själva.
Kram till er alla som funnits till tröst här... -
Millan: Jag blev helt förfärad när jag ser att det är DS igen, hur kan det vara möjligt? Jag lider verkligen med dig och jag kommer att tänka på dig varenda dag. Kramar till dig i massor. Hoppas att allt går bra och att ni får svar på alla era frågor och funderingar.
Jag har inte varit här på väldigt länge. Inte för att jag har glömt, tänker varje dag på avbrytandet och att vi drabbades och känner mig fortfarande väldigt sorgsen. Livsgnistan har inte helt återfunnit sig och jag säger varje dag att jag skall kontakta läkare eller någon annan för hjälp. Kan liksom inte gå hela livet och känna mig deprimerad. Vill vara en bra mamma för mina barn, den bästa, men känner att det är jag inte nu.
För oss kommer det inte bli något nytt försök. Jag är 40 och risken ökar hela tiden för att drabbas igen, även om jag inte har förlikat mig med det beslutet.
Tänker på er alla som går igenom detta.
Kram
-
Tänker och känner med dig.
Vila nu och ta hand om dig själv. Stressa inte tillbaka till ditt jobb och sätt dig först, alltid.
Många av oss här vet ju vad ett avbrutande innebär känslomässigt och att det kommer att ta tid att bearbeta. Få av oss har varit med om det två gånger som du, jag tänker verkligen på dig.
Vilken vecka var du i nu när du gjorde avbrytandet?
Jag gjorde inte någon efterkontroll förra gången utan jag skulle återkomma om jag fick ont eller om blödningarna tiltog. Jag gjorde en skrapning vid avbrytandet.
Kram -
Ussaka skrev 2011-10-16 10:50:43 följande:Jag känner många underbara människor med Downs Syndrom. Jag blir ledsen när jag läser titeln på denna tråd.
Jag valde detta "raka" och "ärliga" namn på tråden för att jag själv hade svårt att hitta en tråd som tog upp det just jag kände. Jag ville även att andra i samma situation som mig skulle hitta rätt på tråden.
Syftet med tråden var att finna tröst, få älta, sätta ord på sina känslor, ställa frågor, vara ledsen, vara glad m.m... och det kan jag säga att det har blivit.
Familjeliv är en bra sida, men ibland kan det vara svårt att hitta det man söker. Du verkade dock inte hitta vad du sökte, du hade kunnat gå vidare utan att säga något när du inte visste syftet.
Jag är ledsen för att jag fick veta att mitt barn som jag väntade hade DS. Valet jag gjorde känns rätt, hade besämt mig innan jag tog provet, men jag tänker fortfarnade på det mycket... flera gånger per dag. Jag är fortfarande ledsen och finner fortfarande stöd här. -
Vild bebis = frisk bebis tror jag.Lindis1974 skrev 2011-10-26 20:48:15 följande:Millan: ja dem ringer senast fredag om det är dåligt besked. Annars får vi brev. Ja dem tittade en hel del på bebis. En liten vilding på 7 cm.
Vi hade samma läkare som Er. Jättebra var hon.
Ja det är ovanligt såklart att det händer igen. Ska försöka sluta nojja så :)
När vi gjorde ultraljus, innan vi fick veta att det barn som vi väntade hade DS, låg det alldeles stilla. Gjorde två stycken UL innan KUBtestes och stilla varje gång. Jag tänkte på det, men jag slog bort tanken. Våra andra barn slog kullebyttor i magen
Lycka till och kram -
Hej! Så här var det för mig. I och med att jag gjorde KUBtestet hade jag redan bestämt mig. Vi hade bestämt innan KUB att om det nu var DS skulle vi göra abort, för varför skulle vi i annatfall göra provet.seccasecca skrev 2011-11-19 14:44:16 följande:Jag har själv inte gjort abort på grund av att barnet har DS. Ni som gjort det måste vara otroligt starka, att fatta ett sådant beslut är aldrig lätt kan jag tänka mig. Kramar till er alla! jag själv skulle aldrig klara av att fatta ett sånt beslut men ni är starka och har noga tänkt igenom ert beslut.
Det jag vill säga som suttit och läst lite i tråden ( många tårar har fallit) är att jag gjorde själv ett KUB-test i januari (tror jag det var) och fick 1/627. Vi kände oss trygga i det och framför allt barnmorskans svar på våra frågor. Vi fick en son med Downs syndrom! En chock, besvikelse, jag kände att mitt liv var förstört!!! Nu hade vi turen att få en son utan följdsjukdomar (än så länge, kan dyka upp på vägen). Jag kontaktade hon som gjort testet och ville att hon kollade på bilderna en extra gång för att se om hon kunde se ner tydliga tecken på DS när hon visste om det. Det kunde hon inte, han är en av de 10% som man inte kan hitta på det sättet sa hon då. Då frågade jag om det var så att det är mindre risk för följdsjukdomar om det inte syns på UL. Ja sa hon då, hjärtfel och annat som syns på UL är eliminerade då.
Detta var lite OT! Jag har dock full förståelse för er som fattat ert beslut. Dock vet jag inte vad jag skulle gjort om jag vetat det jag vet idag.
Kram till er alla, jag har själv haft minst tre missfall så jag förstår hur stor er sorg är. Vi fick kämpa tre år innan vi blev gravida och fick behålla vårt efterlängtade syskon till vår dotter.
Jag kan tänka mig att det var samma för dig. Nu fick du en bra siffra och valde att inte gå vidare med ytterligare tester, men att det senare visade sig vara DS ändå. Jag hade gjort samma val som du. Nu fick vi siffran 1:2, och kände redan då att det var något fel. Fostervattenprovet visade att så var fallet.... Och det är det som jag tycker är viktigast. Man måste bestämma sig innan testet varför man gör testet. KUBtest diagnostiserar kromosonfel.
Nu har du fått ett barn, som du älskar över allt annat. Tror att jag talar för oss alla andra här att vi gjort samma val som du. Visst hade jag älskat barnet, handlar inte om det, för de flesta som är här har en stark barnlängtan, den största längtan av alla.
Jag önskar dig och din son allt gott , så roligt att höra en annan historia hur det också kan gå och hur livet kan bli och bli bra. Har du någon tråd eller blogg där man kan få följa din vardag? Det kan ju vara bra för de som kanske befinner sig i en situation där man skall göra ett test eller fått svar på ett test och inte bestämt sig innan, men nu måste ta ett beslut.
Kram -
Absolut, menade det, klumpigt skrivet av mig, sorry!tankar2009 skrev 2011-11-22 22:36:41 följande:Victoria70: KUB diagnosticerar inte kromosomavvikelse utan det indikerar att det 'kan' vara kromosomavvikelse vilket man diagnosticerar genom fvp/mkp.
