3hjärtan skrev 2016-10-11 12:50:31 följande:
Nu har jag inte läst mer än ts.
Har nyss fått veta vår bebis har DS. Vi väljer ett avbrytande. V17.
Hur har ni gjort med bebis efteråt? Vem har ni berättat för? Har ni sagt till syskon?
Tankarna är många nu
Jag beklagar verkligen.
Vi kremerade och valde enskild kremering, då får man hem ett fint papper med datum när gravsättning i minneslund skett. Jag ville se barnet efter förlossningen och tog några bilder vilket jag är väldigt glad för idag. Har sedan varit på kyrkogården när jag fick reda på gravsättningen, vid all helgona och det beräknade förlossningsdatumet. Sist jag var där var på årsdagen och det kändes fint. Det kändes bra just att ett år passerat.
Jag var mycket tacksam att jag hade bilder för det kom så många frågor efteråt, jag har samlat alla läkarjournaler, provresultat etc i en mapp som är otroligt viktig för mig. Det är det enda konkreta som finns kvar. Läste sedan att man hade kunnat få professionell fotograf och hand och fotavtryck, vi gjorde aldrig det.
Våra två barn var 5/6 och 2,5 när detta hände, de visste om graviditeten och var mycket engagerade i vad som hände i magen så för mig var det naturligt att berätta. Visste också att jag skulle komma att vara sorgtyngd efteråt och då var det lättare att de visste så att det fanns en förklaring till varför jag var som jag var. Barn tar det lättare och mer naturligt. De blev jätteledsna men det gick över fort, de har ju så mycket annat i livet som lockar. Får fortfarande frågor om bebisen som dog och jag svarar så ärligt som möjligt. Jag tror att det kan bli konstigt för dem om de inte förstår varför mamma och pappa gråter, eller att man låtsas som allt är som vanligt när det inte är det, de känner av vibrationerna i luften. Man behöver inte göra en så stor grej av det men ändå vara ärlig och öppen. Barnen har tex aldrig varit med på minneslunden, inte mannen heller för den delen, och det är helt ok för mig, man sörjer olika.
Sedan kan det vara bra att veta att tiden faktiskt lindrar smärtan. Ta hand om er och tillåt er att sörja och känna, det blir bra igen även om det är svårt att se det just nu. Det går i vågor och genom faser, men det finns ljus på andra sidan sorgen igen. Nu har ni mycket praktiskt att gå igenom och det kommer en tid efteråt när det börjar sjunka in och kännas tungt och avgrundsdjupt men det blir bättre.
Tänker på er. Det är så orättvist och sorgligt. Kramar.
