Downs syndrom - Vi gjorde abort

Så sant!!! Vi finns här för varandra!

Pernilla: det blev borttaget nästan på en gång. Förmodligen en anmälan:) Minns inte helt vad det stod men det var riktigt dömande och elakt inlägg riktat till oss som gjort abort pga DS. Skönt att dem rensar bort sånt.

Har inte varit inne här på några dagar nu och har visst missat en del. Nu har jag inte läst Fröken Lökens inlägg men innebörden framgår ju klart av fortsättningen. Förvånas över att en del anser sina åsikter så viktiga att de alltid måste framföras trots att man med vanligt förnuft och social kompetens borde kunna inse att det inte är särskilt passande eller önskvärt. Jag hoppas trots det att du aldrig behöver hamna i vår situation Fröken Löken men snälla läs på vad "bara" en kromosomskada kan innebära för vad ett barn kan behöva gå igenom redan från det första andetaget.

Millam2, jag sänder sig alla styrkekramar jag kan. Det kommer att vara jobbigt att gå igenom avbrytandet och du har det säkert väldigt jobbigt redan nu. Det är ca två månader sen jag gick igenom mitt avbrytande och det gick ganska så snabbt för mig. Det tog tre timmar innan vattnet gick och en halvtimme senare var min lille son född. Jag tittade på honom och höll honom i mina händer vilket jag är glad att jag gjorde. Min man orkade inte jsut då men kände sen att han gärna hade velat se honom. jag önskar dock att jag hade ett foto på honom men visste inte att man kunde få det.

Du kommer att klara av det, men som de andra har skrivit, det är jobbigt och det kommer ta tid. jag var sjukskriven i två veckor och började sedan jobba halvtid ett par veckor. jag stänger fortfarande dörren till mitt kontor ibland eftersom jag kan bli ledsen helt utan förvarning, men det börjar bli lite lättare. Känner att jag inte alltid är helt närvarande och längtar just nu efter semester för att kunna vila upp mig lite mer utan en massa krav. Som sagt, det tar tid. Jag är så ledsen att du ska behöva gå igenom det!

Till alla er andra så håller jag tummarna för att det ska fortsätta gå bra! Jag och min man har precis bestämt oss för att börja försöka igen. Längtan efter ett barn till övervinner rädslan.

Kramar

Åh vad ni är gulliga! Tack så jättemycket för att ni delar med er av era erfarenheter. 
Jag har idag fått Mifegyntabletten och ska in igen på onsdag morgon. Känns otroligt jobbigt, men skönt att se att ni klarat det. Men med en sorg i hjärtat.

Jag är otroligt tacksam för erat fina stöd! 

Hoppas att det går bra för dig. Lyssna på din kropp och tillåt dig vara ledsen.
Sorgen och bearbetningen tar lång tid. Jag tänker på det varje dag fortfarande.
Idag är det drygt 9 månader sedan avbrytandet och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det vi har behövt gå igenom och det barn vi inte fick.

Känner dock ändå att det var rätt val för oss alla i familjen. Människan är ortoligt stark.

Kramar till dig! 

Nu har jag inte läst ditt inlägg, tyvärr(eller tur).

Vill ändå säga till de som söker sig till denna tråd och som befinner sig i ett avbrytande pga. kromosomavvikelse. Den här tråden gett mig ett otroligt stöd och svar på många frågor och funderingar. Situationen är svår att ta sig igenom och tar en otroligt tid. 

För er andra, läs, känn och fundera, men håll nedsättande tankar och dömande åsikter till er själva.

Kram till er alla som funnits till tröst här...

Millam2: Mina tankar är hos er nu. Ni är mitt uppe i den värsta tiden. Efter detta kommer det bli bättre, för varje dag som går. Visst har man svackor ibland då man blir ledsen. Men livet går faktiskt vidare och jag ångrar inte mitt val. Det är ett val jag alltid kommer att få leva med men jag känner ändå innerst inne att det var det rätta för oss.

Mitt avbrytande gick tyvärr inte så smidigt till. Jag fick reda på att något inte stod rätt till vid RUL och då var jag i v. 19. Vi tog fvp och hade redan innan svaret kom bestämt oss för hur vi skulle göra. Avrytandet skedde inte förräns i v. 21. Min "förlossning" blev långdragen. Jag kom in 9 på morgonen och vid kl 04 dagen därpå kom jag upp från operation efter skrapning. Min moderkaka lossnade inte. Runt midnatt fick jag epidural och styrax därefter satte det igång och då gick det väldigt fort.  Vi valde att inte titta på vår pojke. Jag orkade helt enkelt inte med det då. Jag kan inte idag säga att jag ångrar det, jag vet ju inte hur det skulle ha känts. Men jag vet att det finns bilder sparade om vi vill se. Tyvärr krånglade min moderkaka och jag fick sammanlagt gå igenom 4 skrapningar. Därför blödde jag ju lite extra i olika omgångar. Men efter ca 6 veckor blev jag gravid igen men det slutade dessvärre i missfall. 3 veckor efter missfallet blev jag återigen gravid och är nu i v. 22.

Oron finns där även denna gången. Man tar inget förgivet längre. Det händer inte bara alla andra, det hände mig!!
Ta hjälp av varandra. Sök tröst hos familj och de närmsta vännerna. Prata, prata och prata om det. Att älta det om och om igen gjorde att jag sakta sakta kunde släppa det mer och mer. Ta en dag i taget.

STOR kram till dig!! Till er andra också såklart :)

Varför gjorde du en abort om man får fråga? Anses vår abort pga kromosomfel som mer felaktig eller svår att förstå  än andras aborter??

Mina tankar finns hos dig nu!

 

Tänker på dig!
Kramar