Arg 7-åring

jag har förklarat samma sak för min son!

Jag måste också säga vad skönt det är att höra att fler är i samma sits. Jag har 4 barn och min äldsta som är 8 år kan bli helt galen.. Han blir jätte arg på sin lillebror som är 5 och han tycker det är jobbigt att gå till skolan, jobbigt att va hemma. Han blev häromdan jätte arg och sa att han va trött så han orkade inte gå på sin simning, jag fick typ släpa ut honom till hissen sen när vi kom ner vägrade han gå. Han blir helt hysterisk när han ska sova, borsta håret klä på sig, ja listan går att göra lång... Jag känner mig som världens sämsta mamma  Blir jättetrött på hela situationen.

Härligt alla! Precis vad jag behövde höra.... Vi är inte ensama... Har en dotter på 7 som är precis som ni alla beskriver, har försökt med allt.... Förklarat, lyssnat, slitit mitt hår, hotat osv.....

Dessvärre visar hennes 1,5 år yngre bror liknande tendenser, så jag är rädd att det inte är på väg över än på ett tag!

Skönt i alla fall att veta att vi inte är ensama!!!

Håller med er skönt att höra att man inte är ensam, de pratar om att i denna ålder så kommer barnen in i lilla tonåren, vad det nu menas med. Är det då vi föräldrar blir inlagda på låsta avdelningar?

Inget man gör, tycker , tänker, säger är rätt. Hade det inte varit olagligt att sälja henne så....

Någon som har ett bra tips hur man ska orka?

Det som hjälper mig i dessa situationer är att det måste vara DUBBELT så jobbigt för det "kämpande" barnet.... Det kan inte kännas brai kroppen med så mycket känslor på samma gång. Jag har provat med extra mycket kärlek och att vara totalt lugn i sådana situationer den senaste tiden och jag tycker det hjälper!

Nu var det ett tag sen jag startade denna tråden.
Det är augusti och tråden startade i november. Tyvärr får jag säga att dottern är fortfarande likadan, och jag bara gråter. Nu ska hon snart börja i andra klass och jag har ångest!!!
Har redan en bild på hur det kommer bli.
Hon har börjat med en annan fruktansvärd grej och det är att hon pratar otrevligt till andra vuxna.
Kan tjafsa emot en annan mamma som vi är på besök hos. Det är så pinsamt så hälften vore nog!!!!
Men precis som Padme skriver har jag börjat att vara lugn så det slipper bli tjat, bråk och skrik och tillslut massa tårar.
Jag lyssnar inte när hon tjurar ( på det sättet)

En rolig sak däremot är att det blir ett syskon till henne i Januari och då hoppas jag att det löser sig.
I skolan har fröken sagt att det märks att hon är ensambarn - en sån jävla kommentar får man väl inte slänga ur sig!?
Haft många samtal med fröken som inte gör saken bättre då hon är en surtant och är oftast arg på alla barne förutom sina små favoriter. Nu ska min dotter allifall få lite extra hjälp med matten och läsningen, Det känns bra.

Hon är ändå min dotter och jag älskar henne så det gör ont i mig. Vi har också många mysiga stunder!!!

Låter som min dotter 7,5år, bråk och gap hela tiden e så trött på beteendet så jag ryter tilllbaka, då blir det ju etter värre. uppkäftig å tar sig ton hela tiden, jag kan inte ha med henne å tex fika med kompisar, för då ska hon hem å tjatar tills jag blir arg å drar med henne därifrån.. Hon har varit trotsig till och från sen 1,5 års ålder och nu har det eskalerat helt.. och folk som säger att vänta du, tills hon blir tonåring.. vadå vänta?? jag har fullt upp nu!!  Annars e är hon en go tjej med mycket sympati för andra, men ska man hitta på nåt, så e det alltid bråk om kläder osv osv så glädjen att göra något förbyts i ilska över att hon ska krångla så mkt.. det har gått så långt att vi inte hittar på så mkt, för det tar sån energi att bråka med henne  jag och hennes pappa bor inte ihop, utan vi har varannan vecka, och ofta känner jag en lättnad är hon åker.. jättehemskt, men jag e helt slut efter en veckas bråk,uppkäftigheter och trots..

Känner igen mig i allas beskrivningar med min son som alltid varit envis och haft svårt att ta motgångar eller när det inte blir som förväntat. Det blev mkt värre i somras då det var massor med bråk med kompisar oxå och jag blir så orolig att han tillslut blir ensam för ingen vill vara med honom. Nu har det inte hänt än tack och lov men det är tungt ibland. Vi har gjort några grejer som minskat problemen, dels är jag eller min sambo med mkt mer i kompislekar där vi kan för att stävja innan det blir utbrott som går över styr. Vi tröstar också i själva utbrottet och väntar ut det, sen pratar vi om det. Vi har också infört "humör-stjärnor" som han får varje dag utan okontrollerade utbrott med riktigt fult språk, spark/knuff/slag eller kasta saker omkring sig. Däremot får han gråta, vara ledsen,vara arg etc men inte göra vad som helst. Vi begränsar också lek mkt mer, tar pauser och ser till att han äter regelbundet även på ledigheter eftersom han är känslig för blodsocker. Men han är ungefär som hans storasyster var mellan 8-15, fruktansvärt pubertal, och det är sonen redan :( men däremellan värdens gosigaste såklart: )

kan det vara så att våra barn mellan typ 5.5 och 8 går igenom en lång lång tuff tonårsliknande fas? vi hade det under sexårsåret. sommarlovet förra sommaren var SÅ tufft, o vårterminen, jisses vilka utbrott. jag fick mycket stöd här på familjeliv i en sexårstråd. nu är dottern sju, sommaren var plötsligt betydlgit lugnare o finare. vi har lite trassel med otrevlig ton, störig attityd till o från, men i övrigt funkar det betydligt bättre än förra året, det lugnade sig i slutet av våren.  om det är samma utvecklingsfas (frånsett att vi snackar individer med alla dess individuella skilnader såklart) så vill jag dels tipsa om att skriva av er, tipsa varann. och dels säga "det går över". för det verkar verkligen göra det för en efter en. sen kommer nya faser, nya fajter men de stannar itne för alltid.

Vet hur det är... Har också en liten tonåring på 6 år. Det är så provocerande när hon vrålar och slänger saker så jag ser rött! Men försöker också tänka på att det måste vara jobbigast för henne.

Sen är det ju viktigt att man FÅR bli arg! (Både barn och vuxna!) Poängen är hur man beter sig när man är arg. Sitta och skrika vid matbordet så alla får ont i öronen och lillebror blir rädd är INTE ok. Skrika i ett rum för sig själv eller boxa på en kudde är ok. Bara det att hon aldrig vill göra det som är ok...

Blir verkligen galen ibland och det förstör allas humör här hemma.

Åh vilken bra tråd! Jag hae en son på 7 år som bara skäller på mig hela tiden, tjurar och gnäller högljutt om jag ber honom göra något och bryter ihop vid minsta motgång. Jag blir galen ibland eftersom jag annars har svårt för folk som inte kämpar, gnäller etc. vad har jag gjort för att få en sån gnällig och otrevlig son? Hur kan man bryta detta? Dottern är raka motsatsen tack och lov..GHaaahhh

ojoj, samma här hemma.. har precis suttit och gråtit efter att min 6 åriga son var så arg när han vaknade i sömnen. Vi hade ett jättebråk tidigare i kväll som jag undrar om han upplever igen i drömmen.
 Sista tiden har han varit såå arg och skäller på oss och gör "som han vill" (som han säger), fnyser och vänder ryggen mot en och svarar "aldrig i livet" när man ber honom gå upp på rummet!!!! SUCK!!  herregud, hur ska tonåren bli

Hur möter ni denna ilska?? Jag har svårt för det. Jag kan bli så rasande arg utan att det hjälper, och blir jag ledsen så hjälper det inte mycket det heller.. Oftast brukar han få rasa ifrån sig på sitt rum, och då flyger leksaker och andra saker i dörren och väggar. Efter en stund brukar han lugna sig så pass att man faktisk kan få prata lite med honom, men jag är osäker på hur mycket som går in. Han måste dock be om ursäkt innan han får komma till oss andra igen.

Skönt att höra att det är andra som har liksdant..