Min förlossningshistoria
Det hela började efter lunch den 3 Juni, värkar kom och gick.
Redan på morgonen hade lite utav slemproppen gått så det kändes som om nått var på G.
Äntligen tänkte jag, vankade av och an i lägenheten och till slut ringde jag hem Micke.
I och med att han jobbar i Linköping blev jag nojjig att han kanske inte skulle hinna hem i tid annars.
Efter det gick telefonen varm, på nått sätt så fick svärmor reda på allt och hon i sin tur var i sthlm på grillskiva med släkten och helt plötsligt skulle alla ge kloka råd.
Jag skämdes, visste ju inte ens om det skulle bli nått.
Gick till vasaparken och mötte upp Micke, köpte en pizza, stannade upp vid värkarna, mös och pratade.
Under natten blev det ändå inte värre utan jag kunde sova ett par timmar i allafall.
Den 4 Juni så hade jag fortfarande värkar, vi klockade dom, vi körde bad, vi tog en promenad, men allt kändes lite hopplöst i och med att det aldrig blev värre.
Men den natten sov jag inte en blund, värkarna kom var 8-10 minut så varje gång man somnat vaknade man igen.
Micke sov som en gris och jag blev mäkta förbannad på honom.
Lider jag så lider han tänte jag och skrek som ett bi på honom.
På morgonen orkade jag inge mer och vi ringde förlossningen.
Sen kom Lotta med famlij från en hundutställning och hämtade upp oss.
Utan BB väskor och allt åkte vi upp med målet om en sov tablett eller två.
Måste sett roligt ut med en full bil och en dalmatiner som rullar fram till förlossningens entre.
Deras AC hade gett upp så Hugo (hunden) skådade ut igenom fönstret där bak.
Så gick vi upp, blev undersökt och det framstod att jag var helt utplånad och öppen 2, men efter lite pill lev det snabbt 3.
Eftersom jag gått över och skulle på igångsättningssamtal så tyckte dom att vi kör i allafall.
Så då gick vi ner till cafét för att käka lite innan, så aftonbladet och pannkakor blev min sista måltid som preggo. På en skitigt uteservering med pensionärer och rökare som sällskap och en nevös sambo.
Efter måltiden (micromat de luxe) så vankade vi upp igen.
Lagom i tid för att förlossningen numera blivit en kaos zon, fullt i alla rum och snart skiftbyte.
Vårat rum blev uppehållsrummet.
Där satt vi och tryckte.
Till slut blev jag så nervös, trött, arg och frustrerad så tårarna rann mellan värkarna.
Det var då hon kom, den suraste av de suraste barnmorskorna någonsin skådats.
Vi kan kalla henne Lisbet (kommer inte ihåg vad hon hette)
-Hur är det här då?
-Brrrrra (med gråt i hela halsen)
-Jaha, ser inte ut som det. Kom med här.
Vi blir förda av Lisbet till ett rum.
Vi pratar, jag är öppen 4 cm.
Vi kollar värkar, dom kommer för sällan och är inte starka nog.
Läkaren ska komma och avgöra ifall jag är redo eller ska få sova.
Världens bästa läkare kommer in, bedömmer att jag är välmotiverad och redo för värkstimulerande dropp.
Sen kopplas jag in i droppställningen och the show begins.
Klockan är nu 16:00
Värkar kommer, värkar går, jag öppnar mig sakta men säkert.
Efter ett tag vill jag ha lustgas.
Lisbet är en stressad och sur kvinna som väser lite åt mig och sätter igång lustgasen.
-Du suger för dåligt
-Du suger för mycket
Jaja tänker jag.
Efter ett tag börjar det göra redigt ont och jag pratar lite om epidural, det är nu Lisbet lurar mej (den lilla vesslan).
-Akupunktur kan vi väl pröva, hur ont gör värkarna.
-Inte så farligt (ont ananade om hur det skulle kännas inom en timme, men säker på att Lisbet visste.)
Och som en smäll från klar himel så befinner jag mig i helvetet, ofattbar smärta.
Lustgasen hjälper inte, panik.
Skrik och panik.
Epidural beställs....
-Är du besviken på mig, säger jag till Lisbet
-Din smärta väser den vesslan och lämnar rummet.
Till slut skriker jag för fulla muggar, narkosen är försenad.
In kommer Lisbet och en lettisk väldigt sympatisk kvinna.
Hon berömmer mig och lugnar Micke.
Och här kommer Lisbets lögn.
-Hon borde fått epiduralen beställd för länge sen, säger den sympatiske
-Jo det tycker jag med, men det har varit så mycket att göra, väser Lisbet.
Damn you, tänker jag.
Narkosen rullar in, kommer inte ihåg ett skvatt.
-Rulla ihop dig till en katt
-Hon ramlar av sängen
Och sen ikopplad.
Micke sa att jag tackade narkosläkaren.
Efter epiduralen var allt som en härlig karusell, jag rullar runt med mitt droppstånd.
Klockan är nu ca. 19
Och helt plötsligt händer det, skiftbyte.
In kommer 2 kvinnor, kan liknas vid änglar.
Dom är glada i hågen, positiva, redo och framför allt snälla som nå hundvalpar.
Allt går så bra så, jag öppnas sakta men säkert och säger att innan nationaldagen vill jag ha bebis.
Kanske säger dom men troligtvis blir det efteråt.
Vid 22 är jag helt öppen men Mauro har inte glidit ner i kanalen riktigt.
Jag står med min gåstol och känner hur det trycker.
Kan inte motstå utan trycker med lite då och då.
Till slut ber jag Micke att ringa på klockan.
Mauro har gjort en störtdykning och nu vill han ut.
22:30 ligger jag på sängen och krystar.
Upprepar flera gånger att det är det skönaste jag gjort.
Men värkarna är för korta, huvudet åker in och ut.
Till slut tar vi i för fosterland och med hjälp av det underbara kvinnfolket så kom Mauro till jorden 23:13.
45 minuter innan deadline.
2 stygn, vet inte riktigt vart. (står säkert i journalen).
Tappade lite extra blod, och en hel del bråte trycktes ut vid 3 olika omgångar.
Men tusan efteråt var jag snurrig som bara den, fattade nada och ville bara sova.
Hur som haver så gick det väldans bra tycker jag efteråt.
Sur tanta gjorde sitt jobb, utan henne hade jag inte öppnat mig så snabbt och sen kom ju änglarna.
Så det var det det.
