Jag fick missfall i v 21 fostervattnet gick helt plötsligt. Är nu snart 3 månader sedan det hände. Jag kände sparkar i två dagar efter att jag fått klart för mig att allt hopp var ute, troligtvis levde han ytterligare timmar efter att han slutat att orka röra på sig. Den tiden är fruktansvärd att tänka på, hur jag kände honom men visste att han skulle dö.
Av obduktionen fick vi veta att han hade fått en lunginflamation, har ingen aning om vad som orsakat den, mina värden var bra och de vet inte vilket virus det kan ha varit.

Tråkigt att du också ska gå igenom (om man kommer igenom) det här.

Min mens kom i alla fall igång efter ca 3 veckor från att avslaget slutat, jag slapp dock att skrapas vilket kanske påverkar hur fort kroppen hämtar sig (men det vet jag inget om).
Kram

Ja jag känner som du, skönt att inte vara ensam, samtidigt är det deprimerande att se hur det händer om och om igen. Så sorgligt!!
Vi har inte börjat försöka bli gravida igen, jag både vill och inte vill, är livrädd. Väntar på att min andra mens ska komma, sen kanske vi försöker. Men som det är nu har jag svårt att ens ha sex för jag blir bara påmind om allt som hänt.... Känslorna är så kluvna, hela kroppen skriker efter ett barn och jag vill inget hellre än bli gravid igen, samtidigt som det får mig att gå i tusen bitar av ångest och oro.

Skönt att du slapp skrapas, mår kroppen bra annars? Är det ingen infektion så kommer nog mensen som den ska. Jag oroade mig också för att den inte skulle komma, man har ju redan fått intyg på att saker kan gå fel så varför skulle det inte fortsätta???
Det var jobbigt att vänta på obduktionssvaren, tog 6 veckor för oss.
Vad fick ni? Kille eller tjej? Och jag antar att det var världens sötaste!! Det var våran lilla kille i alla fall. Vi är världens stoltaste över att kunnat producera något så fint

Ja jag håller med, det är jobbigt med gravida!! Har också två kompisar som är i nästan samma vecka som jag skulle ha varit. Träffade en av dem igår och det är skit jobbigt jag blir låg i flera dagar efter. Försöker att undvika dem in i det längsta, fasar för den dagen då deras bebisar kommer.
Med dem som jag ser på stan är det lite lättare,och då kan jag tänka att de kanske förlorat ett barn tidigare jag kan ju inte veta de, det kanske är någon som skriver här inne. Men mina kompisar vet jag att de glider runt på räkmackor, gravida vid första försöket och dessutom barn sen tidigare. Och jag kan inte ens få ett barn.

Jag hade inte heller någon infektion, men eftersom att han dog av en lunginflamation som troligen orsakats av en infektion så hade jag nog haft nån infektion tidigare som hade gått över och nu inte kunde ses.  Jag mådde bra hela tiden, inga föraningar alls.

Jobbigt att du haft föraningar och de inte kunde hitta något. Men vården verkar inte veta så mycket, min känsla är att vill det sig så gör det det och annars så står de handfallna.
Det gör att det är så jobbigt att tänka på en ny graviditet, man kan gå på massor av kontroller men de kan ju inte göra något!!

Jag var sjukskriven i tre veckor och första veckan gick åt till att vara på sjukhuset och föda. Så två veckor hade jag att hämta mig på och då hade vi även begravning under den tiden. Jag var inte redo att gå tillbaka så snabbt. Jobbade heltid i augusti och sen höll jag på att gå in i väggen var totalt slut kunde inte göra någontin förutom att gråta och sova när jag var ledig. Så nu jobbar jag 50% är dock inte sjukskriven utan gör det på eget initiativ (orkar inte med försäkringskassan) och jag kan klara mig på 50% ett tag. Så var hemmaså länge du kan och särskilt eftersom du har ett så utsatt arbete, det tar de hänsyn till. Kanske kan du vara sjukskriven 75% ibörjan och sen öka när du är redo, stå på dig!! Var inte som jag!!!! Att stressa när man mår så här går åt helvete, finns ingen stresstålighet alls, det fattade jag inte i början.

Jag blödde drygt 3 veckor och sen var det kanske bara två veckor tills mensen kom.. Skrev nog fel innan.