Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Ville bara visa lite stöd. Vi har inget fd missbruksproblem men väl problemet med Dr Jekyll & Mr Hyde. 
Min sambo är skitbra. Tills han blir sur. Då blir han en elak dramaqueen.

Vi diskuterar just nu att gå i rådgivning för det här. Min tillit minskar för varje gång den elake kommer fram.

Och framförallt, är det här beteendet man vill att ens barn ska växa upp med? Föräldrar som inte kan lösa problem?

Tack så jätte mycket för ditt svar, konstigt kanske men det är skönt att inte vara ensam i det.
Det är så jävla jobbigt att dom är så himla bra när dom inte är "mr Hyde" och speciellt när iaf min kille är det så pass sällan, han är bra till 95% men dom 5% som inte är bra är så jävla ruttna känns det som så att när det väl kommer fram så väger det nästa tyngre än det goda.

Jag känner oxå att tilliten knäcks lite varje gång, vem är han egentligen känner jag, för den hemska personen som kommer fram är helt känslokall inför allt.
Igår kväll var jag nära att bryta ihop, med en bäbis i magen och en sovandes i rummet bredvid, men det öröde han inte att jag stod på toaletten och grät och spydde av alla käsnlor (har tendens att spy när det blir jävligt jobbigt)

Idag låtsas väl båda halvt om halvt att inget är fel, men det ligger mellan oss och jag känner att tårarna ligger och trycker och jag har ont i magen.

jag vet allvarligt inte vad jag ska göra, den mannen som visar sig som är elak kall och hemsk verkligen han vill jag inte ha med att göra och jagvet inte om den andra delen är värd det.

Usch, känns som ett beslut jag måste fatta, jag ska försöka prata med honom när vi kan mötas, jag vet ine riktigt vem han är nu heller, han kanske fortfarande går in i Mr Hyde om vi börjar disskutera och då är det ingen mening att ens försöka.
Jag måste få försäkran från hans sida att detta är något han tänker göra nått åt, annars avslutar jag det innan barnen tar skada av det.

jag funderar på att åka bort imorgon och resten av veckan och stänga av mobilen och "försvinna" under den veckan min son är hos sin pappa (inte samma pappa alltså)
Och ge oss båda tid att tänka över situationen och oss.

Tack igen för ditt svar å stöd!! Verkligen!
Kram

Hr länge har ni varit ihop..?
det är väldigt påfrestande att inte veta när mr hyde dyker pp, för det gör han j emmellan åt, å då förpestar han/det  alltig, all det fina som finn i relationen får en mörk skgga som blir mörkare å mörkare för varjegång det sker. å det blir till  ärr samt att vill man ha det så... i en ralation att intevara säker, att oroa sig, - nä fan det vill man inte!

Jag är också gravid och just nu är vi tokosams.

Han kör tyst behandling rakt ut. Pratar med sonen och är trevlig emot honom. Men inte mig. Säger inte hej då när han går. Säger inte god morgon och svarar inte heller när jag säger det. Dukar för sig och sonen, men inte för mig. Han exkluderar mig verkligen ur famljen. Och det gör mig skitarg för det är så lågt beteende.

Jag känner såväl igen det du säger: "jag vet ine riktigt vem han är nu heller, han kanske fortfarande går in i Mr Hyde om vi börjar disskutera och då är det ingen mening att ens försöka. " Så extremt väl.
Jag har lärt mig den hårda vägen att ABSOLUT inte ställa några ultimatum när han är på det humöret. Han skulle mkt väl kunna säga "fel" svar, det jag vet att han inte vill.

Å ena sidan så går jag och försöker hantera det här vuxet, försöka se saken ur hans synvinkel, frågar om han vill prata etc. Men sen finns det också en del av mig som undrar varför i h-e som det alltid är jag som ska ta ansvar för att se till att vi börjar prata och får en lösning. Han är också vuxen, dags att ta lite eget ansvar och se till att lösa konflikter istället för att sitta som nån sorts martyr eller bara komma med snäsiga dumheter.

Det här fetsuger och framförallt att vi genom det här har så otroligt svårt att bli sams. Oftast blir våra konflikter lösta av att hans elaka person försvinner. Och det är ju egentligen ingen lösning alls.
Några få gånger har vi, efter att han lugnat ner sig, kunnat diskutera fram en lösning.

Jag skulle också vilja försvinna för en vecka. Jag känner bara att jag inte kan försvinna ifrån sonen. En liten hämndlysten del av mig tycker å andra sidan att det vore rätt åt sambon att få ta hand om en ledsen son alldeles själv.

Min sambo är vanligtvis en jävligt vettig person, smart, logisk, omhändertagande och bra att ha och göra med. Den här andra sidan kan jag fortfarande inte, efter 8 år, hantera. Första gångerna han blev såhär var jag helt chockad. Jag gissar att de flesta av hans vänner aldrig sett den här sidan heller.

Det låter lite som en borderlinepersonlighet. Många missbrukare får en borderlinepersonlighet. Och många med borderline börjar missbruka... Du kan ju kika på nätet och kolla om det finns fler kriterier som stämmer in på din kille, det kan ju göra det lättare att veta vad man lever med.
Jag tycker i övrigt att du ska vara väldigt försiktig med den här killen, att ha ett barn och samtidigt vara orolig för att pappan ska börja om med drogerna och det liv det innebär är inte förenligt. Du måste tänka på dig själv och dina barn i första hand, vad är bäst för er ?

Lycka till !

Å ena sidan så går jag och försöker hantera det här vuxet, försöka se saken ur hans synvinkel, frågar om han vill prata etc. Men sen finns det också en del av mig som undrar varför i h-e som det alltid är jag som ska ta ansvar för att se till att vi börjar prata och får en lösning.

Exakt sådär funkar det här oxå, det känns många gånger som att jag tippar på tå och anpassar det jag säger i dom här lägena för att inte trigga igång honom igen, men det känns hopplöst, ska jag behöva hålla på så för alltid??

Visst är det jobbigt att dom kan vara så jäkla vettiga annars, han kan se sig själv och erkänna sin del i saker för det mesta men när han byter å blir den här kalla personen så försvinner all självdistans.
Allt är mitt fel och han är ett stort jävla offer inför mig och hur hemsk jag är, sen när han "kommer tillbaka" då kan han ta på sig sin del igen. men ändå är det så jäkla konstigt för han är liksom inte medveten om att han är Mr Hyde när han är det, det är som att han bokstavligt talat byter personlighet och vet inte ens om det.
Jag älskar verkligen honom och jag har aldrig mött en person som gör så mycket för mig och som är så jävla villig att jobba för vår relation. men det är ju Dr Jekyll som vill det, Mr Hyde kan ljuga och kränka och se mig gråta utan att det rör honom i ryggen.

hur är det möjligt???

Jag känner med dig, jag tycker verkligen det är fruktansvärt att han fryser ut dej på det sättet.
Fy va jobbigt, vad säger han om det när ni kan prata?
Fattar han hur illa han gör dig?

I början gjorde jag så med honom, när han tagit återfall och när jag började släppa in honom igen, då kunde jag stänga han ute och gjorde det jävligt klart för honom att han inte tillhörde familjen, och han var i VÅRAT hem.
men jag insåg att om jag vill ha en fungerande och sund relation, och om jag vill behålla honom så var det en sak jag var tvungen att sluta med, för det skapar otrolig otrygghet.
Visst var han en stor ortygghet oxå, men han gjorde det han kunde för att bevisa för mig att han var drogfri, och jag hade oxå en skyldighet att "ge" om det skulle fungera.
Även om naturligtvis det största lasset låg hos honom.

Usch, jag vet inte hur jag ska göra, om jag ska åka eller inte.
tanken är ju att vi ska flytta nästa helg (om det nu blir så) och då BORDE jag ju stanna och göra allt klart inför det, men jag känner som du. varför i helvete ska jag vara ansvarsfull och vettig jämt, den vuxna som ser till att allt fungerar och är bra och går ihop.
jag behöver tid ifrån allt, och jag har gett så jävla mycket och känner inte att jag får tillbaka det jag behöver få för att må bra.
Kanske vorde det bra att sticka och låta honom kliva i och ta ansvar och fundera över saker och ting...

Så sjukt tacksam över att du gick in på denna tråden, så skönt att få ur sig och att du verkligen fattar vad jag pratar om. Han är ju en underbar person... för det mesta.

Anonym (borderline)

Jag är väldigt anti psykologiska termer och stämplar, det är ett helt annat ämne som vi skulle kunna debattera och disskutera om i timmar.
Jag är tacksam för din omtanke, men han har inte borderline.
Det finns väldigt många stämplar och vill man hitta en diagnos på någon så finns det alltid någon diagnos som stämmer relativt bra överrens med beteenden/tankar/känslor hos de flesta,
man ska passa sig för att anta att folk ahr en diagnos bara för att personen i fråga inte mår bra.

det han har är antagligen ett väl uppbyggt försvarssystem, en överlevnadsstrategi som han har behövt för att klara av ett så långt missbruk, ett försvarssystem som det kommer ta tid att arbeta bort eftersom det är så invant.
jag har även sådanna, och jag har oxå mått fruktansvärt dåligt.
När jag kom på behandlingshem så vände mitt liv totalt, jag gick från att vara destruktiv djupt deprimerad ung kvinna med konstanta självmordstankar till en lycklig! fullt fungerande samhällsmedlem - bara genom att läka gamla sår, lära känna mig själv och förstå varför jag agerade som jag gjorde.
men skulle jag hamnat på psyket istället för behandlingshemet är jag fullt övertygad om att diagnoserna hade haglat över mig och lösningen hade varit medicinering...

Ha ha ha, nu gick jag in på ämnet ändå och började diskutera.
Strunt samma, vi har alla olika syn på livet och erfarneheter, många vill ha diagnoserna och försvarar dom med livet då det ofta är lättare att stämpla och medicinera istället för att faktiskt börja gräva i det "jobbiga och obehagliga" det vi vill förneka.
Nej nu slutar jag.
Måste poängtera att jag inte på något sätt förnekar att det finns psykiska funktionshinder av olika slag, jag menar bara att man ofta felstämplar.

jag kommer inte föra diskussionen vidare i ämnet.

jag är verkligen tacksam för sin omtanke, verkligen och du har rätt i att jag ska tänka på mig själv och barnen först vilket jag naturligtvis gör.
jag har både erfarnehet och kunskap inom området med missbruk och vet vilka risker det finns.
Även jag har som sagt samma problematik i botten.

Inte meningen att förolämpa på något sätt. Jag jobbar inom psykiatrin och min sambo med beroendesjukdomar så jag vet mycket väl hur svårt det är både att sluta med missbruket och att klara av livet efter det. Med diagnoser menar jag inte att man ska lita på dem 100% utan att det faktiskt kan vara en bra riktlinje i ett bemötande och en förståelse för den sjuke, inte som en stämpel. Det är klart att det finns många som förespråkar mediciner men det finns även bra terapier som kan hjälpa. MBT-terapi har visat sig fungera vis tex borderline och jag tycker att det är det bästa sättet att hjälpa någon, att hjälpa den hjälpa sig själv.
Men just i din fråga är det jättebra att du tagit dig ur ditt missbruk och mår toppen nu. Jag hoppas bara att din kille lyckas lika bra. Jag står fast vid att om han fortsätter missbruka så tycker jag att du ska lämna honom. För barnens skull. Det är ingen trygg miljö att leva i och dom har inte valt det livet men det vet du säkert redan Du verkar ju vara en förnuftig kvinna och kommer säkert att veta vad du ska göra när den dagen kommer. Önskar dig stort lycka till, både med kommande bebben och med killen.

Jag tror vi har skitmkt gemensamt! Det känns både läskigt och skönt.

Jag har funderat mer på din mer akuta situation.
Den nya lghtn, står den på dig, honom eller gemensamt?
Vilka delar i flytten är osäkra, att den blir av, att ni alla flyttar dit?

Det är jättesvårt att råda, utifrån det du skrivit än så länge skulle jag säga, flytta inte. men med mer info så kanske det klarnar.

Ang hans tysta behandling, Jag har sagt flera gånger att jag tycker att det tillhör normal hyfs att säga godmorgon/hej/hejdå etc. Och att jag tar fruktansvärt illa upp när han inte gör det. Jag kan ta att han är arg på mig för nånting, men bara därför så behandlar man inte varandra illa.
I vanliga fall avslutar vi mail/telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Nu säger han bara hej då. Och det gör så jävla ont. Jag känner mig bortvald VARJE gång han gör det aktiva valet att inte göra "som vanligt"

Jag är också så trött på att mötas av spydighet när jag vill lösa konflikten.
'-Varför pratar du inte med mig?'
'-vadå, du pratar ju inte med mig?'

'-Kan vi prata?'
'-nej, jag vet inte om jag har nåt att säga'

'-Du verkar sur på mig'
'-men HUR skulle jag kunna vara det?' *extrem sarkasm*

'-När du inte pratar med mig så känner jag mig utesluten och osäker på var jag har dig'
'-vad härligt, berätta mer om hur hemskt jag är'

Nånstans där har jag egentligen lust att sutta en bok i huvudet på honom, stampa hårt i golvet och börja skrika. Jag försöker dock avsluta med 'jag vill prata med dig men jag lämnar upp till dig att välja när du vill'