Ville bara visa lite stöd. Vi har inget fd missbruksproblem men väl problemet med Dr Jekyll & Mr Hyde.
Min sambo är skitbra. Tills han blir sur. Då blir han en elak dramaqueen.
Vi diskuterar just nu att gå i rådgivning för det här. Min tillit minskar för varje gång den elake kommer fram.
Och framförallt, är det här beteendet man vill att ens barn ska växa upp med? Föräldrar som inte kan lösa problem?
Jag är också gravid och just nu är vi tokosams.
Han kör tyst behandling rakt ut. Pratar med sonen och är trevlig emot honom. Men inte mig. Säger inte hej då när han går. Säger inte god morgon och svarar inte heller när jag säger det. Dukar för sig och sonen, men inte för mig. Han exkluderar mig verkligen ur famljen. Och det gör mig skitarg för det är så lågt beteende.
Jag känner såväl igen det du säger: "jag vet ine riktigt vem han är nu heller, han kanske fortfarande går in i Mr Hyde om vi börjar disskutera och då är det ingen mening att ens försöka. " Så extremt väl.
Jag har lärt mig den hårda vägen att ABSOLUT inte ställa några ultimatum när han är på det humöret. Han skulle mkt väl kunna säga "fel" svar, det jag vet att han inte vill.
Å ena sidan så går jag och försöker hantera det här vuxet, försöka se saken ur hans synvinkel, frågar om han vill prata etc. Men sen finns det också en del av mig som undrar varför i h-e som det alltid är jag som ska ta ansvar för att se till att vi börjar prata och får en lösning. Han är också vuxen, dags att ta lite eget ansvar och se till att lösa konflikter istället för att sitta som nån sorts martyr eller bara komma med snäsiga dumheter.
Det här fetsuger och framförallt att vi genom det här har så otroligt svårt att bli sams. Oftast blir våra konflikter lösta av att hans elaka person försvinner. Och det är ju egentligen ingen lösning alls.
Några få gånger har vi, efter att han lugnat ner sig, kunnat diskutera fram en lösning.
Jag skulle också vilja försvinna för en vecka. Jag känner bara att jag inte kan försvinna ifrån sonen. En liten hämndlysten del av mig tycker å andra sidan att det vore rätt åt sambon att få ta hand om en ledsen son alldeles själv.
Min sambo är vanligtvis en jävligt vettig person, smart, logisk, omhändertagande och bra att ha och göra med. Den här andra sidan kan jag fortfarande inte, efter 8 år, hantera. Första gångerna han blev såhär var jag helt chockad. Jag gissar att de flesta av hans vänner aldrig sett den här sidan heller.
Jag tror vi har skitmkt gemensamt! Det känns både läskigt och skönt.
Jag har funderat mer på din mer akuta situation.
Den nya lghtn, står den på dig, honom eller gemensamt?
Vilka delar i flytten är osäkra, att den blir av, att ni alla flyttar dit?
Det är jättesvårt att råda, utifrån det du skrivit än så länge skulle jag säga, flytta inte. men med mer info så kanske det klarnar.
Ang hans tysta behandling, Jag har sagt flera gånger att jag tycker att det tillhör normal hyfs att säga godmorgon/hej/hejdå etc. Och att jag tar fruktansvärt illa upp när han inte gör det. Jag kan ta att han är arg på mig för nånting, men bara därför så behandlar man inte varandra illa.
I vanliga fall avslutar vi mail/telefonsamtal med att säga att vi älskar varandra. Nu säger han bara hej då. Och det gör så jävla ont. Jag känner mig bortvald VARJE gång han gör det aktiva valet att inte göra "som vanligt"
Jag är också så trött på att mötas av spydighet när jag vill lösa konflikten.
'-Varför pratar du inte med mig?'
'-vadå, du pratar ju inte med mig?'
'-Kan vi prata?'
'-nej, jag vet inte om jag har nåt att säga'
'-Du verkar sur på mig'
'-men HUR skulle jag kunna vara det?' *extrem sarkasm*
'-När du inte pratar med mig så känner jag mig utesluten och osäker på var jag har dig'
'-vad härligt, berätta mer om hur hemskt jag är'
Nånstans där har jag egentligen lust att sutta en bok i huvudet på honom, stampa hårt i golvet och börja skrika. Jag försöker dock avsluta med 'jag vill prata med dig men jag lämnar upp till dig att välja när du vill'