Ensamt

Ja, håller med er..dessa kvällar, spec på helgerna :S Man kan juh inte gå iväg till ngn annan för dottern ska juh sova..och ingen vill juh komma hit o sitta här, fär är de singlar så vill de ut och har de familj så vill de vara hemma med den.. är de som mig ensamma m barn så behöver även de hålla sig hemma :S

Tur att datorn finns.. och tvn.. men tyvärr så lockar de knappt längre utan blir mer som ngt nödvändigt ont.. trött på dem men de är ändå det enda jag har som sällskap..

Vet vad du menar.. har heller ingen att umgås med.. längtar till helgerna i veckan för att man är trött... men när helgen väl kommer så kan den vara väldigt tuff.. spec när man i jobbet får höra vad alla andra ska hitta på och vad de ska mysa med för gott osv.. saknar den där familjekänslan ngt enormt!!  O tyvärr så kan jag, precis som du känna mig otillräcklig för min dotter.. o att gå till parken själv är inget roligt, jag får ingen motivation att vara rolig o leka med henne på samma sätt som om man varit ngr stycken som gått dit..  Skulle vara en tusen ggr bättre och roligare förälder med betydligt mer upptåg och motivation för min dotter om jag haft fler vänner runt mig och ännu mer med en partner att dela livet med :S

Jag bor i småland, ngr mil från Jonköping.. :S

Nä visst är det skönt att bara få sitta o ta det lugnt ibland o ändå känna att barnen får det de behöver.. men kan allt kän na mig ännu ensammare på sådana där ställen ibland, då alla andra är d'r tillsmamans med andra o skrattar o har roligt tillsammans. Man vill liksom dela allt det där roliga och alla upplevelser, som upplever med sitt barn, med ngn annan vuxen... :S

Själv är jag tyvärr mitt sämsta jag idag :( O gumman inte sitt smidigaste..o på schemat i dag stog uppröjning utan gummans rum.. ingens favoritsysselsättning.. så vi har rykt i hop ngr gånger nu :( Så nu avbryter vi det och ger oss ut med hundarna till brukshundsklubben en sväng.. o HOPPAS HOPPAS HOPPAS det inte blir gnälligt :/ För nu är verkligen stubinen suuuperkort :S

Det är nu man skulle behöva få ta den där promenaden för sig själv,..,bara koppla ifrån o andas o slappna av... o en kram vore juh absolut inte fel heller...

Mmm..misstänke det :S

Härligt att du kom iväg lite iaf =)

Vi tog oss en tur ut med hundarna för lite agility.. Men så var det en massa fok där o träna annat så blev inget utav agilityn..men en promenad i skogen iaf..skönt för oss alla. MEN den sociala cravingen finns juh kvar.. o gumman gnällig..så vi är fortfarande på lite kollisionskurs hon o jag :S

Ska nog ta o ställa mig o steka lite pannkakaor o sätta mig o kolla på ngn film med henne så kanske våra mungipor åker upp igen =)

ja du.. vad gör man.. inte så mkt. Försöker hitta på ett o annat med gumman, men är inte det som är den tunga biten, för vad än jag hittar på så känner jag mig ändå ensam i det jag gör. För det är den sociala biten jag saknar.. att ha ngn annan vuxen att berätta om sin dag, att lufta tankar o åsikter o upplevelser med...  att inte göra allt ensam m sitt barn..

PRECIS!

Att det ska vara sååå svårt :S

Känner igen mig sååå väl!

Min dotter är också 4 år o jag e ensam på heltid.. min familj finns här om kring men är upptagna med sina liv som inte inbegriper mig spec ofta. Syrran, som jag säkerligen kunde umgåtts en hel del med då vi har liknande intressen och då våra barn leker bra även om de är ngr år äldre, bor några mil bort o därför umgås vi sällan då det är svårt för mig att ta mig dit o hinna göra ngt vetigt innan det e dags att åka hem till hundarna igen :s O så kostar det juh pengar med tyvärr :s

O det där med vänner..det är svårt att träffa nytt folk då man aldrig är ute, det är svårt att träffa dem med barn o familj då de när de umgås med vänner vill vara utan barn, det är svårt att träffa ensamstående med vänner då de också mest umgås när de är barnlediga..vilket en annan aldrig är.

Tom är det svårt att träffa ngn ny kärlek... ja dels för att man aldrig är ute.. men även för att när man väl träffar ngn så är också de bara deltidsföräldrar och vill hitta på saker utan barn när de är barnlediga.. o då kan man aldrig hänga på..., o ja det säger juh sig självt hur det går med en sådan relation...

Så helt plötsligt blir det en väääldigt snäv liten skara man har att välja på när det gäller vänner o partner..

O som du säger så försöker man hålla sig "uppe" o vara en rolig mamma.. men att ständigt göra saker ensam är trist och energikrävande.. o man kan heller aldrig komma undan o göra saker för sig själv o ladda batterierna.. O inte heller kan man gå ur en situation när man känner att humör o tålamod tryter..

Men vi är också väääldigt tighta jag o gumman... vill inte ha det på ngt annat sätt..men inser också att det kanske inte alltid är det bästa eg.. Som tur är är min lilla dotter grymt social och ääälskar dagis o alla kompisar =)

Tycker dock det är skönt att hon börjar bli äldre o jag känner att jag får mer ork o tid för hushållet o mig. Försöker att hitta tillbaka till energin och orken, att inte alltid vara så trött. Få ordning på hemmet och då också få mer energi för att dels orka med att ge min dotter mer tid, pyssla med henne, läsa ne bok, dega, ut o gräva i sandlådan... som det varit nu har jag mest varit en passiv åskådare när hon gjort ngt, för att jag inte orkat..

Dessutom försöker jag hitta orken till att ge mig själv roliga upplevelser... att hinna träna lite agility m hundarna, att hinna läsa lite i den där boken, att hinan träna om än bara här hemma i vardagsrummet, att hinna stanna upp o njuuuuta o känna ett lugn o en harmoni o njutning.. Jag hoppas jag kommer dit i år, vill sitta o njuta på min balkong o titta på alla blommor jag planterat o skött. Tidigare år har jag aldrig haft ro att sitta där, har inte kunnat njuta ensam just för att jag kännt mig så otroligt ensam..  HOPPAS att jag komemr dit i år... jag SKA komma dit!! men tar ett steg i taget..  Nu är det ork och bra rutiner i hushållet o tid med gumman som är första stegen =)

ja du... jag satsar mer på mig själv o mitt eget välbefinnande nu.. MEN jag komemr Aldrig att känan mig "helt nöjd" om jag får leva ensam.. för min stora dröm o mitt mål i livet har alltid varit en familj, att hitta dne där varma o härliga familjekänslan tillsammans med ngn, det är så jag vill leva! Att jag känner mig lite mer jag-fokuserad just nu är för att jag har träffat ngn ett tag, men ändå inte får de jag vill ha då han inte vet vad han vill och vill hålla det hemligt osv... Jag har tröttnat o det finns andra som vill ge mig mer. Inte för att jag kan stänga av mina känslor för den ena o välja ngn av de andra, men det ger mig ändå en värmande känsla att det finsn ngr som uppskattar mig och ger mig också en mer självcentrerad känsla att jag börjar ledsna på den "relation" som jag är i... eller jag försöker omvandla alla sårade o besvikna känslor till det iaf :S

Jaaa..o vart f-n e min framtida man??!!

Känns som man inte räknas när man väl träffat ngn, bara för att man är mamma på heltid o inte kan vara ute o leva singelliv o gå ut o festa var o varannan helg :( MILF verkar vara det enda som folk ser en som...

BLÄÄÄ.. har nog aldrig haft ett sådant litet hopp o tro om att jag kommer att träffa ngn.. nu känns det som att jag antagligen inte kommer göra det, iaf inte innan gumman är så stort så  hon är ute på egen hand.. o det är juh över 10 år tills dess...

Jag har juh som sagt tyvärr problem med dem som har barn också..för de har bara på halvtid o vill då vara fria från barn. O jag har barn på heltid o då kan jag aldrig följa med när de ska hit o dit på diverse saker.. o då räknas jag bort rätt snabbt till förmån för ngn som kan göra vuxensaker

Har gett en man 6 mån nu... o han e fortfarande inte riktigt redo.. o det dyker juh upp en o annan halvtidsmorsa som försöker fånga honom, o de kan juh då också vara med på diverse fester, bjudningar och aktiviteter... jag har inget att sätta emot.. o han vill juh vara fri när han kan :S

E just precis en sådan jag letar etre med lykta o ljus...o *sjunger för sig själv* -En daaag e priiinseeen hääärrr....eeeeen daaag e priiiinseeeen häääärrr ;P

Ja du,,, han säger at t han vet vad han vill..o det är att han inte vill.. fast så beter han sig som han vill...så mao snurrar det fortfarande lika mkt i min hjärna som försöker hitta svar o rätt väg att gå :S Vill veta vart det kommer att leda, så jag kan bestämma mig o sätta fart i den riktningen o slippa stå o trampa i ovissheten :S

Vänner är det värre med... de lyser med sin totala frånvaro... "Han" är den enda.. o han är jag mao väldigt rädd att förlora även på det planet...Ja..att bo på liten ort är tyvärr svårt när det gäller att träffa nya vänner, känner igen det så väl.. :S

ja du..knepigt värre e det.

Vi hade ett snack.. han sa att han inte vill ha ett förhållande, vi träffas bara här hemma hos mig, utanför hemmet så visar vi inte "den" sidan. Så då borde det vara klart, han vill inte o då borde jag gå vidare. Men han beter sig som att han vill, han säger att han skulle bli ledsen om vi inte sågs mer o det rann tom en tår på honom då han sa att han borde släppa mig för min skull, för att jag blir sårad.

Jag kan ge honom tid, om det finns en chans att det kan bli vi..men han vill varken säga bu eller bä... rädd att säga för mycket..o rädd att avsluta.. men han kan inte ens säga att det finns en chans.. Jag får liksom ingen rätsida på honom.

Han kommer hit o en hur go som helst o vi har det så mysigt o han släpper efter mer o mer.. pussar på mig, e omtänksam, busar m gumman.. O då känns det som vi är så nära... o sen, när han inte är här, då känns det som vi är hur långt från varandra som helst.

Jag gillar inte att "ge upp" ngn som bara behöver tid o stöd för att våga... jag vet vad jag har men inte vad jag får, vet att det e svårt att hitat ngn som det verkligen stämmer med, spec så bra som det stämmer mellan oss... men jag vet också att det här inte räcker för mig, det vi har nu.. Men samtidigt så känner jag, att om jag sätter stopp här nu så får det vara nog, då vill o orkar jag inte träffa ngn annan på läänge... o ja, då kan jag juh ha honom kvar, på den "nivån", för då tillför han juh en massa. Problemet är väl bara mina känslor för honom då.. :S O det är juh eg känslor som jag eg inte vet om jag har, vet juh inte om de skulle bestå om vi verkligen skulle inleda ett fröhållande o börja umgås o spendera mer tid tillsammans...för beter han sig liknande som han gör nu med att sköta sitt o höras sällan o inte vara spec "nära" bland folk, ja då skulle jag tröttna fort..

O om det nu är så...då vill jag inte slösa bort mer tid.. 7 månader räcker gott o väl!! Men e svårt att få ngr svar när jag inte får en chans att "testa" hur han är i verkliga livet. Att han e en väldigt go o fin person vet jag...men inte hur han är i en relation... :/

Så.. om ngn kan ge mig ett facit tack!! ;P

O JO! Karlar är skit!! MÄN däremot..det e fina saker det.. o utrotningsotade ;P

Förtydligande: (för att du inte ska behöva bli så upprörd igen ;P) Karlar är lite utav ett skällsord för mig (ta det nu inte på för stort allvar) O hittar jag ett fint exemplar... om jag nu ngn gång gör det.. ;P då e det ingen karl...för då är det en MAN! ;P

Mmm.. vet juh att jag hade sagt åt en vännina att se upp o dra sig ur eller säga ifrån om hon hade berättat ngt sådant här..tyvärr är det juh svårare när det är känslor med i bilden... o tyvärr är juh inget så svart-vitt...

MEN ena stunden vet jag att det aldrig kommer bli ngt, ledsen men medveten om att jag måste bryta... o nästa stund så är jag mer förälskad än ngnsin och känner att vi kommer närmre o närmre varandra...nästa stund känner jag mig stark o  redo att gå vidare för att jag tröttnat o inte kommer få ut mer utav det... problemet är juh bara att det hela tiden skiftar mellan dessa känslor och att jag då aldrig kan gå vidare, bestämma mig för vad jag ska satsa min kraft på....

Vill testa o veta...  men men...på något vis närmar vi oss en upplösning... för juh längre tiden går destom mindre förståelse har jag o desto mer less blir jag på situationen o desto mer vill jag ha om jag ska fortsätta... o antingen går han med i det eller så bryter han...

Problemet är att han sagt "nej"... men beter sig som "ja".. han blir ledsen om vi bryter... han blir lite sotis om ngn annan flirtar med mig... han blir mer intensiv i sin kontakt om jag blir mer avhållsam i min...

Men jag gillar inte att inte veta..att inte kunna bestämma mig o sätta fart åt det hållet... men men, det är säkert nyttigt att lära sig att kunna avvakta lite... o ngt lär man sig säkert...o hur eller hur är han en människa som faktiskt är väldigt fin och som jag är glad att jag fått lära käna o spendera tid med =)

O ja...det här är en bra kväll, en stark kväll... en när jag inte bryr mig så mkt om honom på ngt känslomässigt plan :P

Hoppas du ska våga satsa igen Tricia och hitta din prins... vi får inte ge  upp!! :)

Tricia: Tackar! =)=)=)

Sarachi: Du har så rätt så, o håller med. Nog e det mkt det nykära man lever i och allt känns toppen, men när det börjar lägga sig så blir det jobbigare. jag är också trött och sliten och vet inte heller hur jag skulle orka och att börja ha en massa konflikter och kompromissande o dyl..njae.. been there.. det har jag INGEN ork för alls längre,

MEN jag tror också att det är så att man är så trött och har en sådant behov utan egentid just för att man är ensam med allt, allt ansvar och allt som ska fixas och ordnas. Hade man varit två hade man också fått mer egentid genom att man kan sticka ifrån ett par timmar för att träffa en väninna, eller för att träna eller bara komma ifrån o göra ngt roligt.

Men det svåra är nog att ta sig dit, innan ett förhållande kommer dit... för det tar juh tid. och då måste man kämpa sig igenom den där trötta, kämpiga tiden då man inte orkar vara så där gullig och söt o het på gröten.

Det svåra är nog att hitta en kille ( i mitt fall) som är en sådan där klippa som "genast" tar sig en sådan roll... Finns nog inet så många..o det e nog oftast singelpappor i sådana fall som redan vet vad det innebär.