Jag är ensam med två pojkar, tre och ett halvt resp. ett år gamla, har i november varit ensamstående med barnen 100% av tiden under ett års tid. Jag är 25 och har fortfarande många vänner som är ensamma utan barn och de brukar vilja träffas, dock känner jag verkligen igen mig i de där ensamma kvällarna. Mina två närmsta vänner har relationsproblem så de är ganska inne på att umgås med mig, varandra och barnen och deras män är ganska eller mycket frånvarande, har även min familj på nära håll för tillfället. Jag har tidigare känt att det varit väldigt jobbigt men nu har jag börjat läsa en kurs som jag tycker är fruktansvärt givande och läser mycket på kvällarna, även lärt känna lite grannar osv, går på föräldrakurs och allt möjligt. Det beror ganska mycket på hur man bor, jag råkar nu bo i ett område som visserligen kallats "ghetto" (väldigt fint ghetto i så fall) men det finns mycket aktiviteter och många unga föräldrar, barnfamiljer överallt. Det blev mycket lättare nu i augusti när barnen började förskolan, då kunde jag börja läsa och ha några timmar om dagen då jag är student och inte mamma. Det bästa av två världar. Av och till saknar jag väl en man i mitt liv, jag är väldigt social och älskar att ha någon att prata med om kvällarna och jag är väldigt beroende av fysisk närhet men det får man ju i o f överflöd av med två små barn 
men att kunna vara nära en man vore toppen, sedan vill man ju inte ha vem som helst heller, nu när jag har barn har jag blivit fruktansvärt kräsen, har haft många som visat intresse men denna gången ska det verkligen vara bra annars får det hellre vara. Det ska ju vara en person som tar fram det absolut bästa i en och tvärt om och inte bara när man är kär och när man har barn känns det som att man inte bara vill "testa" om man ändå vet att det inte är rätt (jag skulle säga att jag är en toppentjej på de flesta sätt men råkar attrahera fel sorts män av någon anledning). Visst saknar man sex och jag vet att det finns ett telefonsamtal bort men NEEEJ, ska det vara så ska det vara kärlek annars får det vara. Jag är ensam mamma och student, de flesta kvällarna ägnar jag antingen åt att städa eller plugga järnet (vilket jag verkligen gör med stor glädje, älskar vad jag gör). Har jag en kväll i lugn och ro som inte är fullspäckad av saker så är jag överlycklig för det också, inte ofta man hinner se den där filmen eller sitta vid datorn en stund mitt liv är fullt på alla breddar och visst har jag tid och plats för en man (kärlek finns det alltid plats och tid för) men inte om det inte är rätt, då känns det bara totalt onödigt och inte värt att avsätta tid för som jag kunde använt så mycket bättre.
Haha.. Hur lät det här? Jag ville nog säga: Jag har för ett tag sedan känt så som jag uppfattar att ni uttrycker att ni känner och nu har jag fått turen att ha hamna i en situation där jag ändå får den vänskap jag behöver från alla möjliga håll, så har det inte alltid varit. Jag har skapat passion i mitt liv genom att göra saker som jag verkligen brinner för (studierna) och gjort allt för att hitta den stora passionen i föräldraskapet och bestämt mig för att kosta vad det kosta vill så ska jag vara den bästa mamman jag bara kan. Älskar det jag gör! Så kan man också känna.
Fridlyst: Jag bodde hos min pappa under det första halvåret som ensam med barnen av samma skäl som du, det upplevde jag som fruktansvärt jobbigt. Håll ut! Du har två saker att se fram emot: När du får ett eget hem kommer det att bli mycket lättare att skapa det liv och den vardag du vill ha med din son (om det inte är så att du råkar ha en toppenrelation med din pappa, då behöver kanske inte den biten vara en nackdel). Det andra som kommer bli bättre är när sonen blir lite större och du kan börja göra något om dagarna, när min lille var exakt ett år skolades han in på förskolan och de går nu där 75% vilket känns ganska lagom. Det var en jätteförändring, helt plötsligt kändes det som att man kunde njuta mer av varandra på t.ex. helgerna och man blev glad att få träffas på eftermiddagen. Båda mina barn trivs jättebra på förskolan så det måste inte vara dåligt att de får börja tidigt heller! Många förskolor har jättebra och lugna småbarnsavdelningar med engagerad personal även om det tyvärr inte är så överallt. Det är en fantastisk ny fas som du går till mötes. Och det finns inget härligare än att ha en ettåring, vad jag upplevt så är de visserligen krävande men inte alls som ett barn under året och ofta så glada och humoristiska. Det är det fina med att vara förälder: Man går hela tiden nya spännande och roliga åldrar till mötes och så växer man själv fantastiskt mycket även om det kanske inte känns så när man är mitt i en jobbig period.
