Ensamt

Hej hopp!
Här är en till som känner igen sig. Fast jag är dubbel i många aspekter
Är sen graviditeten helt ensam med mitt barn som blir 5 i sommar. Flyttade hem till Sverige och började om med att lära känna folk. Har sedan flyttat och har långsamt byggt upp en liten krets av vänner. Familjen bor inte i närheten.

Jag är lite både och till mina ensamma kvällar. Mitt jobb är socialt och jag är rätt slut efter en dag. Så när sonen har somnat gillar jag att skrota runt och inte känna att jag behöver vara social och trevlig längre.
Har haft ett förhållande (jo, det går fastän man är inklusive barn ) men det var lite tungt just av samma anledning. Jag kände aldrig att jag riktigt kunde andas ut och att det även då önskades en trevlig, social, sexintresserad, otrött person som jag, efter den första passionen, inte riktigt kände igen mig i särskilt ofta. Vill gärna bli kär och skulle gärna vilja ha en större familj fast känner inte nåt behov i nuläget av ett förhållande som i stöter på problem. Det tar så mycket energi som jag hellre vill ha till annat.

Jag är nog ofta stressad över att få ihop vardagens fåihopallting med de där jäkla tvätt/städningen/plocka upp i all oändlighet. Men gillar att hitta på saker och är nog rätt påhittig. Men saknar att hitta på tillsammans med andra, fast å andra sidan är det mest svårt att kunna tajma det man ska göra. Det är enklast att bara vara vi två för att snabbt kunna dra iväg på nåt. Lite dubbelt alltså.

Sedan har jag svårt med stackarssyndromet som många känner för oss. Det känns inte bra att umgås om det är inbegripet att det är synd om oss. Sned balans liksom. Visst fasen är det tufft på vissa sätt men innebär också en massa enkel frihet som vi lever. Men jag kan känna mig utanför gemenskapen just för att jag är ensamstående och blir mycket sällan bortbjuden (hm, hur ofta bjuder jag hem folk..?).