Gjorde jag rätt?

Det där problemet har vi också här hemma. Känns ju jätte grymt att ignorera att hon ropar på mig men samtidigt känns det taskigt mot pappan att ta över.
Oftast låter vi henne komma till mig även om pappan lyfter upp henne först. Vi vill ju båda att hon ska bli tröstad och glad så fort som möjligt.

I och försej vill jag slita henne ur hans famn varje gång hon är ledsen även om hon inte ropar på mig (jag gör det inte!) eftersom jag instinktivt vill göra allt för att trösta henne när hon är så där förtvivlad. 

ah, den där situationen har vi också varit i. Det är svårt. Du måste ju låta din man få trösta också och jag förstår att han blev arg (antagligen blev han sårad av att sonen ville ha dig, arg på dig som "lade dig i" och på hela situationen - mycket förståeligt) samtidigt blir det ju så fel om ens barn blir extra ledset när han vill ha dig och inte din man just då. 

Vi brukar nog göra så här. Är jag inte helt nära och barnen inte ser mig aktar jag mig för att springa ut och ta över situationen. Det är riktigt dumt, även om barnen ropar efter mig så låtsas jag faktiskt inte höra. Om barnen ser mig däremot försöker jag se till att komma nära och trösta jag med, men utan att ta över (om möjligt). Det går inte alltid och då låter min man mig ta barnen (vi har pratat om detta) - det var jobbigt för honom i början men han har accepterat att de är mammiga - speciellt då dottern blev äldre (hon är 4 nu) och faktiskt rätt ofta helst vill ha sin pappa... det gör att han vet att det blir så med sonen också när han är mogen och då är det lättare att ta att man blir bortknuffad.  

Jättesvår fråga. Vi har haft samma situation när Ella var yngre och hjärtat blöder verkligen om man inte får trösta  Jag kan förstå att din man vill trösta fast jag tycker att barnet ska få bestämma. Jag tycker du gjorde rätt.

Än så länge kör vi med att sonen får välja famn när han gjort sig illa. Känns mest rätt. Men jag förstår att din man också vill- om man inte får chans att trösta kommer ju sonen inte heller vilja ha tröst från denne. Båda funkar för oss om man är själv med killen, men som sagt är vi båda där får han välja.
(MEN vi övar just nu på nattningar och då skriker lillkillen när pappan lägger. Då ignorerar jag det tills pappan säger till mig om jag ska ta över, de ska ju öva- båda två. Men visst kan det göra ont i mammahjärtat!)

Sen kan jag tycka att det är skillnad beroende på vad det är för situation, har de slagit sig och vill till just mamma (eller pappa) tycker jag de kan få välja men om de vill att just mamma ska göra välling, borsta tänder, osv så är det inte lika självklart.
 

Tack för alla kommentarer.

Helt rätt Tjejjjen. Han får inte styra vem som ska göra vad, menär de ska tröstas...

Min man har varit gift tidigare och är lite skadad av det äktenskapet. Hans ex-fru har gjort allt för att barnen inte ska tycka om honom, därför tror jag att han reagerar lite värre. MEN, jag känner mig ändå stärkt av att han borde få välja vem han vill bli tröstad av när vi båda är nära. Min man och min son har en jättefin relation när de är ensamma, men när jag är med är han mammig.

Barnet måste gå i första hand. Vill han bli tröstad av mamma så ska han få det tycker jag.
Man behöver inte ta det personligt, ibland är pappa favoriten och ibland mamma.