Elli77 skrev 2010-09-30 20:41:04 följande:
ah, den där situationen har vi också varit i. Det är svårt. Du måste ju låta din man få trösta också och jag förstår att han blev arg (antagligen blev han sårad av att sonen ville ha dig, arg på dig som "lade dig i" och på hela situationen - mycket förståeligt) samtidigt blir det ju så fel om ens barn blir extra ledset när han vill ha dig och inte din man just då.
Vi brukar nog göra så här. Är jag inte helt nära och barnen inte ser mig aktar jag mig för att springa ut och ta över situationen. Det är riktigt dumt, även om barnen ropar efter mig så låtsas jag faktiskt inte höra. Om barnen ser mig däremot försöker jag se till att komma nära och trösta jag med, men utan att ta över (om möjligt). Det går inte alltid och då låter min man mig ta barnen (vi har pratat om detta) - det var jobbigt för honom i början men han har accepterat att de är mammiga - speciellt då dottern blev äldre (hon är 4 nu) och faktiskt rätt ofta helst vill ha sin pappa... det gör att han vet att det blir så med sonen också när han är mogen och då är det lättare att ta att man blir bortknuffad.
Ja oftast så växlar det ju i vem som är "bäst"
I vårat fall tycker jag inte att det är så konstigt, jag är hemma med henne (mammaledig med lillasyster) hela dagarna medan pappa bara är hemma kvällar och helger.
