Hej!
Era frågor om risken för ert kommande barn att få Aspergers syndrom låter väl genomtänkt ochär mycket förståeligt efter din mans knepiga erfarenheter av att få en sen diagnos. Jag tror att just det faktum att ni är så uppmärksamma på den här risken gör att ni inte kommer att behöva uppleva samma situation med ert barn.
Idag har man utvecklat mycket bra diagnosinstrument och stödmetoder för Aspergers syndrom, som inte fanns när din man var liten. Detta är säkert en del i den sena upptäckten.
Men detta faktum att det finns ganska få diagnosticerade vuxna gör att forskningen på ärftlighet inte har kommit särskilt långt. Det man vet är att ca 4 barn på tusen föds med syndromet. Man vet att det är ärftligt och inte socialt.
Men man vet inte hur dominant syndromet är i ärftlighet, dvs det är inte så enkelt som att om en förälder har det och den andra inte så är det 50 % risk att barnet får det.
Mitt tips är att ni funderar så lite som möjligt på det innan ni själva ev upptäcker tydliga tecken på att något inte är bra. Det är ochså så att Aspergers syndrom kan utfalla väldigt olika. Det finns vissa grundläggande drag, men också stora olikheter mellan personer som har detta syndrom. För att lära er mer om bredden av detta kan ni läsa på nätet där det finns bra information. Men mitt tips är igen att ta emot ert barn som det är och behandla det som ni tycker är bra. Om ni efter några år skulle bli bekymrade över barnets beteende , använd då er kunskap om detta och be om hjälp. Det finns många vårdinstanser som specialiserat sig på just detta syndrom som t.ex Asperger Centrum, BUP eller barnhabiliteringen.
Lycka till med ert barn
Margit
